Malmö Museum

Malmö Museum, sedan 1936 inrymt i Malmöhus slott, har bland sina lokala attraktioner inte minst den historiskt intressanta orgeln i Skovgaardssalen. Vid invigningen somma­ren 1937 inramades festligheterna av den unge malmötonsättaren/dirigenten Carl-Olof Anderberg med ”den dissonanta bleckensemblens fanfarer” – som Jacques Werup ut­trycker det i memoarbo­ken ”Hemstaden. En genomgång av museets Månadsblad visar att museiintendenten till en början brukade illustrera sina demonstrationer av stilrums-sviten och ”vandringar i konstgalle­riet” med grammofonkonserter, med musik från de behandlade epokerna. I bilagan redovisas programmen för dessa musikinslag.

Vid några tillfällen anordnades s k intima musikaftnar. Vid den första (i november 1937) sva­rade Sydsvenska Filharmoniska Föreningen, ledd av pianisten/kapellmästaren Walter Meyer-Radon för programmet. Som solist medverkade saxofonmästaren Sigurd Rascher, som vid den tiden bodde i Åkarp.

I februari 1938 återkom Carl-Olof Anderberg som ledare för en kammarorkester, bildad av stråkmusiker från Konserthusstiftelsen. Konserten avsåg att inleda en museets regel­bundet återkommande musikverksamhet. Då framfördes bl a Griegs Holberg-svit och Carl Nielsens Liten svit op 1.

Man återkom med ett helsvenskt program en månad senare med verk av Dag Wirén, Sten Broman, Hilding Rosenberg och Lars-Erik Larsson. Våren avslutades med bl a Tjajkovskijs serenad och Glazunovs novelletter.

Museets kammarorkester gav sin fjärde och sista konsert i december 1938, oboisten Erik Nils­son spelade en Händelkonsert, Carl-Olof Anderberg bidrog med en nykompo­nerad Liten Mårtensgåsmusik och punkt sattes med Gustav Holsts S:t Paul’s Suite.

Den unika orgeln presenteras

I juni 1940 kunde Axel Boberg presentera och inviga, som det ansågs, världens äldsta spel­bara orgel. Denna hade ursprungligen tillhört Malmö S:t Petri, men efter att den ”tjänat ut” där, övertogs den av Genarps församling 1799 och blev mer eller mindre bortglömd i 140 år.

I en artikel i Sydsvenskans årsbok 1971, Musik i Skåne, berättade orgelkännaren dr Bengt Andréas om att Albert Schweitzer efter att i släde ha färdats till Genarps kyrka konserterade där i början av 1920-talet. ”Orgeln var visserligen alldeles värkbruten – dvs spelmekaniken var totalt nedsliten – och de flesta piporna fruktansvärt ostämda, ja det verkade rentav som om åtskilliga pipor blivit omkastade när orgeln monterades upp i Genarp, men den sjungande milda, skira och övertonsrika klangen hade fascinerat den gästande orgelspecialisten, och han lyckönskade dåvarande Petriorganisten Axel Boberg till att ha upptäckt denna klenod ute på den skånska slätten. Småningom blev alltså orgeln återbördad till Malmö och föredömligt restaurerad av danska firman Frobenius. /..../ Självfallet hade man bort återföra den medeltida Petriorgeln till S:t Petri kyrka, men på 1930-talet avböjdes detta sorgligt att säga av kyrkorå­det under motiveringen att kyrkan inte borde bli ett museum.”

Den restaurerade orgeln placerades i Skovgaardssalen, och Petriorganisten Axel Boberg hade den stora glädjen att presentera och inviga den på hösten 1940. Då saknades orgelns ryggpo­sitiv, men det har senare rekonstruerats och kunde införlivas med huvud­verket och invigas i februari 1942 av Axel Boberg. Denne hade sedan invigningen vid flerfaldiga tillfällen demon­strerat den unika orgeln, som fortfarande lockar den orgelin­tresserade till besök.

Vid en Birgitta-vesper den 7 oktober 1940 föreläste museichefen Ernst Fischer om Bir­gittas liv och betydelse, och museiorganisten Axel Boberg demonstrerade orgeln med välvald musik som förspel till Birgitta-vespern med sopranen Mea Åkerman som solist. Då samma program upprepades den 7 oktober 1941 och 1942, kunde jag vid det senare tillfället för första gången lyssna till denna orgelklang, som saknar motstycke. Och många med mig återkommer, när orgelprogram annonseras.

Som nämnts har jag haft tillgång till museets Månadsblad – det första utgavs 1935 – och i bilagan har jag återgett de första decenniernas detaljprogram och senare generalpro­gram som i huvudsak visar att museets musikverksamhet byggts på medverkan av lokala artister, ofta avancerade studerande vid Musikhögskolan i Malmö.

Under en februarivecka 1949 anordnade tidningen Arbetet en ”Musikens vecka” i Malmö. ”För detaljerna har svarat ett arbetsutskott bestående av redaktör Axel Fjellan­der, musikdi­rektör Olof Hult och folkskollärare Gunnar Sjöqvist.” En konsert förlades till museet, och Arbetets musikanmälare Karl Berggren inledde med en presentation konsertdagen:

Museikonserten

Raden av konserter som ingår i Musikens vecka avslutas på onsdagen med en musikstund på Malmö museum under medverkan av Gunnel Nygren-Almquist, sopran, Charles Senderovitz, vio­lin, Ivan Kassow, viola, Gunnar Berggren, cello, och Waldemar Welander, klaver och orgel. Samtliga solister är alltför kända – och välkända – av malmöpubliken för att någon närmare pre­sentation av dem skall vara behövlig.

Konsertens huvudnummer utgöres av två triosonater av Johan Helmich Roman för stråkar och cembalo (1600-1700-talets flygel, här ersatt med ett kammarpiano, eftersom museet tyvärr inte förfogar över någon cembalo, vilket vore i hög grad önskvärt med tanke på de goda framföranden av äldre musik som här regelbundet förekommer; avi åt mecenater). Roman, ”den svenska musi­kens fader”, var 1700-talets största namn på musikens område och överhuvudtaget en av de märk­ligaste tonkonstnärer som framträtt i vårt land, både som tonsättare och utövande musiker – han var en framstående violinist, men behärskade dessutom så gott som alla då brukliga instrument. 1721 blev han, endast tjugosjuårig, hovkapellmästare och kvarstod som sådan till 1745, då han på grund av ohälsa drog sig tillbaka till sin ägandes gård i Små­land. Här levde han de sista åren av sitt liv, fortfarande flitigt komponerande, ända tills sjukdomen (kräfta) för alltid vred notpennan ur hans hand. Hans produktion är synnerligen omfattande, både på den världsliga och den kyrkliga musikens område.

Beundrad av sin samtid glömdes Roman emellertid snart, i varje fall utanför fackmännens krets. Först i vår tid har man fått ögonen upp för hans stora betydelse, som tillförsäkrat honom ett hedersrum i svensk musikhistoria. En stor del av hans efterlämnade manuskript har – särskilt genom Patrik Vretblads och Hilding Rosenbergs initiativ – blivit tryckta och därigenom gjorts till­gängliga för en större allmänhet.

De båda vid museikonserten spelade triosonaterna framföres av hrr Senderovitz, Kassow och Berggren till ackompanjemang på kammarpiano av Waldemar Welander.

Mellan de båda Roman-kompositionerna, som inramar programmet, sjunger Gunnel Nygren-Alm­quist först en aria av italienaren Giulio Cassini, en av skaparna av den monodiska d.v.s. enstäm­miga sången, som vid 1500-talets slut började utbildas i Italien såsom en reaktion mot den tidens konstfulla flerstäm­miga körsång, vilken den danska madrigalkören vid sin konsert gav så utomor­dentliga exempel på. Monodien kom att få den största betydelse för operans uppkomst, men även för de utvecklingslinjer den kyrkliga och instrumentala musiken kom att följa. Vidare sjunger Gunnel Nygren Mozarts berömda Alleluja samt en kyrkaria av S. Welander, en av vårt lands få kvinnliga komponister, organist i Burlövs församling och maka till tonsättaren Waldemar Welan­der.

Denne spelar så i egenskap av ”museiorganist” ett par orgelkompositioner av tyskarna Johan Buchner och Johann Pachelbel, den senare en av Bachs mest betydande föregångare. Den unika museiorgeln, Petrikyr­kans första instrument och världens, som man förmodar äldsta spelbara orgel, möjliggör ett i fråga om klangkaraktär fullt tidsenligt utförande av de båda kompositionerna, vilket är uteslutet på våra moderna instrument.

Av det intressanta och ur historisk synpunkt i hög grad instruktiva programmet återstår så endast att omnämna den kantat för sopran, stråkar och orgel av Dietrich Buxtehude, som var född 1637 (troligen i Hälsingborg, där han även var organist några år), var en av sin samtids allra främsta organister. Om hans stora anseende vittnar bl. a. den omständigheten att den unge Johann Sebas­tian Bach vandrade den långa vägen från Arnstadt till Lübeck för att höra den då 66-årige mästa­ren, som var organist i Marienkirche, Buxtehudes musik är formellt klar och behärskad, men visar en djärvhet i harmonik och klanger som var långt för sin tid.

Bgn (Arb. 1949-02-01)

Och eftermälet: recensenterna Åke Sällström, (SDS), Sture Möller, (SkD) och Thorild Ander­berg (SkA) skrev långt och erkännande. Om man avstår från deras résume av vad som fram­fördes och stannar vid framförandet, kan det sammanfattas som följer:

I går nådde Musikens Vecka Malmö museum, där Waldemar Welander och en stab förstklassiga medar­betare stodo för det musikaliska rusthållet och bjödo på ett väl avvägt och stilfullt program.

 Det var sålunda inramat av tvenne triosonater av den svenska musikens fader, Johan Helmich Roman. /..../ Båda sonaterna fick ett utförande som icke gärna kunde varit bättre, men så var också exekutörernas namn Charles Senderovitz, Ivan Kassow och Gunnar Berggren. Speciellt skall – naturligtvis, ville jag nästan tillägga – den förstnämnde ha en éloge för sitt verkligt magistrala sätt att handhava första stäm­man. Charles Senderovitz är ju också en mästare av världsformat och han har blivit en snart sagt omistlig tillgång för stadens musikliv.

Mellan de båda Romansonaterna fick man dels höra några sopranarior, dels en orgelavdelning och dels Buxtehudes stora ”Herr, auf Dich traue ich för sopran och stråkar. /..../ Gunnel Nygren-Alm­quist, som icke får betraktas som fullt flygfärdig sångfågel, har mycket goda förutsättningar i ett utmärkt röstmaterial och en naturlig stilkänsla. /..../ Även i den följande kyrkoarian av Svea Welander var sångerskan ypperlig såväl i de visst icke lätta, men effektfullt klingande vokala löp­ningarna som i det fast lugna och sköna melos, som bar upp arians mellanparti. Också Buxtehude-kompositionen gick honväl i land med.

Orgelsolist var Waldemar Welander själv, som dessutom var den perfekte ackompanjatören på klaver åt sångerskan. Hans orgelprogram omfattade i går Johan Buchners Kyrie eleison från 1500-talet i kyrkoton samt barockmästaren Pachelbel, och om hans spel är som vanligt att säga att det är förebildligt med sin fasta och spänstiga rytmik och med den klara registreringen på det härliga gamla instrumentet.

Den talrika publiken gav sin tacksamhet luft i livlig applåder.

Å, S-m (SDS 1949-02-03)

/..../ Det snabbt genomgångna programmet var mycket sobert till sin sammansättning, med tyngd­punkten stilistiskt förlagd till de riktningar, som man med ett gemensamt namn kallar barocken. Tendensen att propagera för densamma är i hög grad påfallande i vissa kretsar, men frågan är, om det är särskilt klokt, att predika detta evangelium så envetet konstant, att det redan är på god väg att stå en upp i halsen. Den gamla sunda regeln om lagom torde även i det här fallet ha sin giltig­het.

-ler (SkD 1949-02-03)

/..../ Medverkande vid denna konsert var dessutom Charles Senderovitz, Ivan Kassow och Gunnar Berg­gren, som med pianoassistans av Waldemar Welander framförde två triosonater av Johan Helmich Roman. Särskilt den i B-dur utmärker sig för ett ständigt levande tonspråk med slagkraf­tig tematik och organiska genomföringspartier. Sonaten spelades övertygande nog, men saknade kanske i alla fall en till alla delar konsekvent uppläggning av interpretationen. I detta sammanhang en längtansfull suck: när får museet en cembalo? Det är faktiskt ett oundgängligt instrument vid dessa ”museikonserter”, som bör äga en så vitt möjligt autentisk prägel. Pianoklangen är närmast chockerande i barocksammanhang, vad än våra pålitliga ”stilnihilister” må tycka om den saken.

Känsla för stil visade emellertid Waldemar Welander i två finstämt registrerade och rytmiskt säkert till­rättalagda orgelkompositioner av Buchner och Pachelbel.

Th. Anderberg (SkA 1949-02-03)

16 maj 1949 gavs muséets 19:nde konsert under medverkan av Malmö Folkskolors lära­rekör och -orkester, dirigerad av Olof Hult. Kören sjöng madrigaler, flöjtisten Lilian Wrete spelade en Telemann-konsert och cembalisten Svea Welander en Dittersdorff-konsert med stråkorkester och Waldemar Welander några orgelkoraler och Bachs prelu­dium och fuga e-moll.

Julkonserten 1949 ägnades J S Bach och krönikören hade nöjet att i en recension för­medla sina intryck:

Museikonserten

Malmö Kammarorkesterförening gav på annandagen en konsert i museets Skovgaardssal. Kon­sertgivarna kunde denna gång glädja sig åt en i det närmaste fullsatt salong.

Programmet upptog verk av Joh. Seb. Bach: orkestersvit nr 2, h-moll, Brandenburgkonsert nr 4, G-dur, och en världslig kantat ”non sa che sia dolore”.

I det sistnämnda verket var Astrid Andersson solist. Hennes välklingande stämma kom väl till sin rätt trots badrumsakustiken. I kantaten, vars senare del utmärktes av ett burleskt, nästan bondskt musicerande, var ackompanjemanget ibland i kraftigaste laget, men detta kan möjligen skyllas på de akustiska förhål­landena.

Dessa hade också skulden till att flöjterna dominerade i orkesterklangen och att violinerna blev onaturligt vassa, åtminstone där anmälaren satt. Bengt Överström spelade sina inpass i h-mollsvi­ten med stor bril­jans och i Brandenburgkonserten hörde man med nöje Charles Senderovitz i hans virtuosa passager.

Den lilla orkestern klingade för starkt i forteställena. Utan förfång kunde tutti-partierna ha dämpats till halva styrkan i både forte och piano. Carl-Olof Anderberg, som själv spelade continuostäm­man, valde goda tempi och kan jämte orkester och solist ta åt sig publikens bifall för en lyckad konsert.

Gunnar Sjöqvist (SkA 1949-12-27)

Mest orgelmusik

Som framgår av de bifogade pressklippen och generalprogrammen har museets konsert­verk­samhet till stor del ägnats orgelmusiken, med tanke på att demonstrera museets verkliga kle­nod, den orgel som egentligen borde ha bevarats, där den hörde hemma: S:t Petri kyrka i Malmö.

Efter Axel Bobergs bortgång 1946 gick uppdraget att svara för orgelmusiken till Wal­demar Welander. Hans ”orgelstunder” ägnades oftast musik från renässans och tidig barock. För att väcka ett vidgat intresse för museets musikverksamhet inbjöd han även andra organister, sångsolister och körer att medverka.

Bland gästande organister finner man Bedrich Janacek (1950), domorganisten i Växjö Gottard Arnér (1951), domorganisten i Zürich Viktor Schlatter (1952) och Petriorga­nisten Carl Bengtsson. Från den senast nämnda konserten har jag bevarat några klipp, där även Sture Möller (SkD) och Sten Broman (SDS) tar till orda. Beträffande den nutida musiken och fram­förandet har de båda herrarna divergerande uppfattning:

/..../ De tre avslutande, fyrstämmiga körsatserna a capella av Hilding Hallnäs vittnade också högst fördel­aktigt om körens konstnärliga standard. Den mellersta av dem, ”Min själ, den måste nu glömma”, förstod jag mig inte alls på. Det föreföll som om den med sin överdrivet spekulativa harmonik inte syftade till annat än att låta falskt, vilket den också lyckades med alldeles förträff­ligt. Utsökt vacker var däremot ”Lacrymosa”, och i ”Gloria” fanns det en resning av ganska bety­dande mått. Körens dirigent, Carl Bengtsson, utfyllde programmet med orgelspel. Han hade valt två 1600-tals kompositioner, Scheidt och Frescobaldi, och en nutida, Hugo Distlers partita över koralen ”Vaken upp, en stämma bjuder”. I den sparsamt instrumenterade , arkaiserande mellan­stämman, men även i den ”hoppande” fugan fanns en hel del intressanta idéer, som det gamla orgelverket relativt väl förmådde ge relief åt. Däremot översteg toccatan dess resurser, det lät inte alls vackert utan påträngande och vasst. Bengtsson klarade den här kompositionen, som är verkli­gen svår, med bravur och visade vilken orgelvirtuos han verkligen är.

 -ler (SkD 1957-11-28)

/..../ Programmets moderna avdelning inleddes med Distlers partita över koralen Vaken upp, en stämma bjuder”, vars tre satser – toccata, bicinium (tvåstämmig sats), och fuga (kontrapunkterande mot koralen) – fick ett briljant utförande. Bengtsson visade här, att vår medeltidsorgel passar utmärkt även för vår tids orgelmusik, och det var ju inte första gången man märkte hur nära vår medeltid och vår nutid rent konst­närligt hör samman. Kören framförde slutligen tre fyrstämmiga körsatser av den 54-årige göteborgston­sättaren Hilding Hallnäs: ”Lacrymosa” med anknytning homofon kyrkoton, ”Min själ, du måste nu glömma” med originella kromatiska inslag och slutli­gen Gloria” med polyfona finesser. Kören sjöng i stort sett utmärkt, och jag vill bara i all vänlighet varna de goda sopranerna för att ibland ”Glida” upp till höjdtonerna. Det passar inte i kör. En liten överkantssjungning av sopranerna följdes snabbt av de musi­kaliska herrarna och altarna, varför allt blev rent, och som helhet gjorde Petrikören liksom förut ett tilltalande sobert uttryck.

STEN BROMAN (SDS 1957-11-28)

Gammalt och nytt

ORGELKOMPOSITIONER av Scheidt, Frescobaldi och Distler, körkantater till stråkar och cem­balo av Buxtehude och Geist och tre körsatser a cappella av Hilding Hallnäs stod på det välkom­ponerade pro­grammet vid gårdagens museikonsert.

PETRIORGANISTEN Carl Bengtsson gjorde som vanligt en flott prestation, valde med finess bland registren och genomförde med rytmisk precision och briljant teknik

Scheidts nio variationer över en djärv gagliarda av Dowland, en canzon och en fuga av Frescobaldi och som höjdpunkt Distlers partita över Wachet auf. I denna omramades de meditativa biciniet, spelat med Nasat och Gedackt, av de jublande, dansanta yttersatserna i vilka orgeln klingade full­tonigt.

I KÖRKANTATERNA medverkade Petrikören (utom tenorerna) och väl förfarna violisterna Sven Hult­berg och Ingrid Eriksson, Lund. Carl Bengtsson, som ledde det hela från cembalon, hade i generalbas­stämman ett diskret, men gott stöd av cellisten

Gunnar Berggren. Dirigenten kommenterade i få ord de båda körverken, Buxtehudes Lauda Sion och Geists Laudet Deum mea Gloria, och skapade genom detta en trivsam stämning, som kören inte förryckte. Den besvärande överakustiken bemästrades i huvudsak och de oundvikliga sax­ningarna var lätt räknade.

HILDING HALLNÄS är ganska litet känd i denna landsända. Man är därför tacksam att Carl Bengtsson velat introducera honom med några körsatser, var för sig olika i stilen men på detta sätt också mer repre­sentativa. Den första, Lacrymosa, är ganska konventionell och tämligen lätt att studera in, det är däremot knappast fallet med den folktonsanstrukna Min själ, du måste nu glömma eller den kärva men glansfulla Gloriasatsen, som avslutade programmet.

Gunnar Sjöqvist (KvP 1957-11-28)

Sång och cembalo

GANSKA MÅNGA hade uppmärksammat den solistkonsert, som i går kväll gavs i museets Skov­gaards­sal. Konserten ingick i den serie musikaftnar, som museet arrangerat sedan några säsonger. Agerande var sångerskan Ingrid Åkerman och cembalisten Stanislav Heller, båda torde vara nya för malmöpubliken.

INGRID ÅKERMANS programval vittnade om ambition och utförandet ger möjlighet att peka på flera positiva drag – ett välbehandlat, ganska väl egaliserat mellanregister med bra intonation, fast tonansats och frihet från chevrotering. Men sångerskan måste vårda sig om höjdfortet, som nu blev flackt och bru­talt i ansatsen. En del tendenser till portamento, särskilt påtagliga i Stradella-arian, bör lätt kunna motar­betas, och den naturliga fraseringen blir säkert bättre, när andningstekniken behärskas mera. Härvidlag låg kanske en viss ”premiärnervositet” i fatet. Sångerna utfördes till orgelackompanjemang.

CEMBALON hade för konserten placerats på salens fönstersida, och denna omgruppering av est­rad och åhörarplatser medförde, att överakustiken nu inte blev fullt så besvärande som tidigare. Stanislav Hellers program upptog så omväxlande nummer som Bachs franska uvertyr i h, en pas­sacaglia av Couperin och 4 sonator av Scarlatti. Allt framfördes på ett mycket tilltalande sätt. Hel­ler spelade tekniskt oklanderligt och med fin uppfattning, att dynamiken inte alltid blev fullt tyd­ligt framhävd får skyllas på akustiken; till för­fång för klangen men till fördel för passagespelet kunde ”lutsordinen” ha kommit mera till användning – för kontrastering gjorde sig lutregistret all­deles utmärkt t.ex. i Bach-gavotten. Publikens uppskattning var inte att fel på, bifallet kvitterades med en liten pastischartad komposition ur cembalisten egen fatabur.

Gunnar Sjöqvist (KvP 1955-02-24)

Orgelovanligt

BEDRICH JANACEK, känd och uppskattad orgelvirtuos, inledde i går kväll årets museikonserter med kompositioner av åtta tonsättare. Bland dessa fanns några här i landet sällan spelade men på sin tid fram­stående landsmän till konsertgivaren. Cernohorsky, som på sin tid var lärare till Tartini och Gluck, har namn om sig att vara en av den barocka polyfonins främsta företrädare i Tjeckoslo­vakien, Brixi räknas som reformator av den katolska kyrkomusiken och av wienerklassicismens föregångare. Dessa båda her­rars fugor och det avslutande preludiet av Kolb bildade jämte Fux’ Sonata terza toppar i detta omväxlande och intressanta program, som genomgående fick ett utmärkt framförande i fantasifull registrering och med teknisk perfektion.

Gunnar Sjöqvist (KvP 1957-01-23)

Briljant pianist

I MALMÖ är man inte bortskämd med pianoaftnar, och det var en påfallande stor publik som vid gårdagens museikonsert tog tillfället i akt att återknyta bekantskapen med den holländske pianisten George van Renesse. Denne har tidigare framträtt som solist i Konserthusstiftelsen och kunde nyligen registrera en stor framgång vid en pianoafton i Stockholm. Han spelade då bl. a. ett ytterst sällan förekommande verk av Reger, dennes variationer och fuga över ett tema av J. S.Bach.

MAN FÅR vara tacksam att van Renesse verkligen genomförde sitt program trots instrumentets relativa torftighet och den svåra akustiken i Riddarsalen, som märkbart besvärade pianisten i inledningsnumret, Beethovens sonat i e op 90. Den spelades torrt och återhållsamt i klangen, för torrt med tanke på att överakustiken välgörande dämpats, när salen fylldes av åhörare.

DET INTIMA spelsättet kommer mer till sin rätt i Schubert-sakerna, som gjordes så läckra som förhållandena medgav, och pianistens flyhänthet och fina uppfattning präglade också det utmärkta återgivandet av Debussy-verken.

PROGRAMMET kulminerade med det nämnda Reger-verket, som trots mindre lyckade omstän­digheter gjorde ett mycket starkt intryck. Det var en briljant prestation som man länge skall min­nas.

Gunnar Sjöqvist (KvP 1958-02-01)

Från 1960 fick museikonserterna en ”fastare” utformning. Då inleddes ett samarbete med ABF:s malmöavdelning, vars musikkonsulent, pianoläraren vid konservatoriet, Axel Svitzer, arrangerade en rad kammarkonserter inom ramen för museikonserterna. Han överflyttade därmed till Malmö museum en musikalisk ABF-verksamhet, som från hösten 1958 initierats av den då nyengagerade musikkonsulenten, Gunnar Sjöqvist, som gjort ett försök att med ”folkkonserterna” i Göteborg som förebild väcka intresse för kammarmusik. I en serie ABF:s ”Fredags-musik” avsågs ”att ge en bild av hemmusik under 500 år med strävan att ge lyss­narna tillfällle att lära känna små verk av stora mästare i så stiltroget utförande som möjligt.” Bland höstens sex konserter kan nämnas en presentation av de aktuella jubilarerna Henry Purcell och Johan Helmich Roman med musik för blockflöjt, stråkar och spinett och gitarris­ten Per-Olof Johnsons malmödebut med ett program som spände från Luis Milan till Heitor Villa-Lobos.

Bland vårsäsongens sex program bjöds bl.a. på en ”spelmansfärd genom Sverige” av riks­spelmannen Nils Löfgren och medlemmar ur Malmö Spelmanslag, musik av gitarr­isten Per-Olof Johnson och blockflöjtkvartett, Glunten och Magistern och en orgelafton av Carl Bengts­son i S:t Petri med demonstration av orgeln.

Säsongen 1959-1960 inleddes av operasångaren Dagfinn Heiborg och Axel Svitzer med ett knippe ”Nordiska romanser”, pianisten Axel Svitzer stod senare för sonataftnar med violasten Gunnar Andersson, cellisten Georg Rastenberger och klarinettisten Gunnar Mossberg. Per-Olof Johnson och hans under året startade Malmö renässansensemble svarade för höstsäsong­finalen.

Gitarrens pris

PER-OLOF JOHNSON heter som bekant den unge gitarrvirtuos, som slagit sig ner i Malmö, men det finns anledning inskärpa hans namn ytterligare. En sådan gavs vid ABF:s fredagsmusik, där Johnson med ett elegant program lutmusik och gitarrmusik visade sin klass, vilken väl lär var hors concours här i landet, och mer till kanske man bör tillägga eftersom instrumentets riddare är så sparsamt företrädda här. Det fina, och förtroendeingivande, med denne musiker är att han visar sig så medveten om sitt instruments traditioner och möjligheter.

OCH DESSA var alltså dels ädel renässansmusik, som sig bör först av en spanjor, Milan, och så med ett svep upp genom Europa med Neusiedler, Robinson, Bach och dennes vän den siste lut­virtuosen  Silvius Leopols Weiss (med stilmässigt intressant och musikaliskt innehållsrikt ”Tombeau”); och dels renodlad gitarrmusik, även här med vederbörlig iberisk dominans. Här bjöds de mest omfattande och uttrycksfullaste smakproven, med den store Sors epokbildande stil, ättlingen Tárrega inte bara tremolo-etyden, som dock framtvingades extra! – och den intressante moderne traditionsbäraren Villa-Lobos (preludium nr 1, ett av Segovias paradnummer). I dessa maximalt krävande verk demonstrerade Johnson eftertryckligt att han om inte hundraprocentigt så dock näst intill (ännu är den svåra dämpningstekniken en aning otät) nått de stora spanska mästar­nas standard, med ett särdeles nyansrikt anslag som extra prydnad och en utsökt avslappad teknik på båda händer.

HANS ÅSTRAND (KvP 1958-09-15)

Med denna ”Fredagsmusik” kontrakterad, lämnade Gunnar Sjöqvist konsulenttjänsten men kvarstod som ”överinseende” av verksamheten, sedan han den 1 juni tillträtt befattningen som direktör för Malmö Musikkonservatorium och efterträtts av Axel Svit­zer.

I bilagan har samtliga arkiverade program från musiekonserter från 1937-2004 redovi­sats. Ett antal konserter har jag till stor del inte haft möjlighet att bevista, i några fall har dock generalprogram återgetts.

Bukoliskt

DEN AV MUSEET OCH ABF arrangerade konsertserien har blivit en klar publikframgång. Även går­dagsmatinén på Malmö Museum hade lockat fullt hus, och det program som bjöds var både välkompone­rat och lagom vårlätt. Malmö Musiksällskap, som vid sin decemberkonsert på museet presenterade svenska verk, hade gått ett bra tag tillbaka i tiden och visade nu upp ett överlag välin­studerat barockspel i en trevlig Lully-svit och i Vivaldis bekanta Concerto grosso i a (op 3 nr 8). Nils Löfgren och Gustav Brundin konserterade med den äran mot bakgrund av ett mustigt och välintonerat tutti, i vilket spröda spi­nettklanger blandades.

ERWIN JACOBSEN hette den utmärkte oboist som Axel Svitzer hämtat från Köpenhamn. Med utsökt tonbildning, perfekt frasering och stilfull dynamik blåste Jacobsen Marcellos c-mollkonsert, som Bach på sin tid arrangerade för klaver, och Händels g-mollkonsert. I den senare återgavs de långsamma satserna i en utformning som endast till en del effektuerade utgivarens väl överlastade ornamentikförslag, och de långa melodibågarna framträdde därför renare men kanske inte så barockmässiga. Musiksällskapets insats under Axel Svitzer var särskilt i Händel-konserten av god kvalitet, och den sista satsen fick bisseras.

Gunnar Sjöqvist (KvP 1961-03-07)

Musik i Malmö

/..../ Samarbetet mellan ABF:s malmöavdelning och Malmö Museum som började förra säsongen, har fortsatt och resulterat i en rad kammarkonserter, som förlagts till söndagsmiddagarna, museets bästa besökstid. Riddarsalen har varit till trängsel fylld av museibesökare som tagit tillfället i akt att ta del av den gratisattraktion som bjudits. ABF:s musikkonsulent, konservatorieläraren Axel Svitzer, har genom sina goda förbindelser tvärs över Öresund även kunnat bjuda på utmärkta danska artister och ensembler. Arne Skjold Rasmussen spelade Carl Nielsens Tema med variatio­ner op 40 och Tre klaverstykker op 59 (posth.) och vid samma tillfälle sjöng Göte Strandsjö ett knippe Nielsen-sånger. Oboisten Erwin Jacob­sen, violinisten Mogens Heimann och Musica Vita­liskvartetten (med Horneman, Gram. Holmboe och Børresen) har också varit uppskattade gäster liksom Jolanda di Maria Petris, som numera knutits som sånglärare til Sibelius-Akademin i Hel­singfors.

Till sist kan nämnas att Axel Svitzer aktivt deltagit som pianist och dirigent för Malmö Musiksäll­skap, en kammarorkester sammansatt av amatörer som under Svitzers energiska och kunniga led­ning fått ett nytt uppsving. /..../

Gunnar Sjöqvist (Musikrevy 1961:4)

Museiorgel

KONSERTERNA i den serie som anordnas i samarbete mellan ABF:s malmöavdelning och Maklmö museum har blivit en påtagligpubliksuccé. Gårdagens orgelkonsert i Skovgaardssalen hade lockat fullt hus, intresset för museets orgelklenod är tydligen stort och kanske bidrog också nyfikenheten på vad ABF:s nybildade oratoriecirkel skulle kunna prestera.

NU INSKRÄNKTE sig dess medverkan till basarian och en av sopranariorna i Buxtehudes Can­tate Domino, framförda av Åse Lindberg och Ture Linnér till konservatorieeleven Dagmar Wallins orgel­ackompanjemang, och Schütz’ svårsjungna, kromatiskt färgade Påskdialog – Åse Lindberg och Ebba Salomonsson hade här mest lycka med sina inlägg, medan de båda herrarna till följd av den höga orgel­stämningen tvingades upp i lägen, där stämmorna inte räckte riktigt till. Det ambi­tiösa programvalet är emellertid värt all aktning.

BEDRICH JANACEK svarade för en rad orgelnummer bland vilka man minns Schütz-lärjungen Mathias Weckmannsfärgrika Canzona i c (dorisk), Heinrich Scheidemanns fint terrasserade Præ­ambulum i e, Buxtehudes bekanta Ciaccona i e, vilken byggdes upp med stilsäkra stegringar i vari­ationsräckan.

PROGRAMLINJEN gick vidare över Böhns Preludium och Fuga i a för att farligt avslutas med Bachs Preludium och Fuga i C (Peters II/1) i flott registrering.

 Janaceks spel var som alltid tekniskt klart och rytmiskt omutligt. Ett annat programval hade gett större utrymme för mer fantasifull registrering och större omväxling. Man hade nog på känn att detta verkliga propagandatillfälle för orgelmusik inte riktigt tillvaratogs. Trots konsertgivarens skickliga spel.

Gunnar Sjöqvist (KvP 1962-04-09)

Visbukett

DEN AMERIKANSKE barytonsångaren John Fleming gör den närmaste tiden en skåneturné i Rikskon­sertregi. Ackompanjerad av sin hustru sjunger han romanser och folkvisor från skilda län­der och kom­menterar sina sånger med tanke på den ungdomliga publik, som särskilt inbjudes till hans framträdanden.

MAN HADE gärna unnat denne intressante sångare en större publik än gårdagens i Riddarsalen på Malmöhus slott. Särskilt folkvisorna hade i Fleming en utmärkt tolkare, i dem kom hans sångsätt mycket väl till sin rätt. Den ryska sjömansvisan sjöngs med rysk basprakt, i somliga avsnitt uttun­nad till en mjuk falsett som sedan bringades att svälla magistralt. Allt sjöngs på originalspråket, tjugo sånger på sju olika språk.

MINST LYCKADES den sympatiske sångaren med de inledande ariorna och romanserna, helst minns man Hugo Alfvéns Saa tag mit hjerte och bland visorna de avslutande negro sprituals, som gjordes med stor personlig inlevelse. Frågan är dock om inte dalakoralen Bereden väg för Herran var det allra vack­raste blomstret i denna brokiga visbukett. Den sjöngs (naturligtvis) utan ackom­panjemang och sångaren fick med enkla medel fram något av den gamla trosvissheten som den sjungande menigheten lagt in i utsmyckningen av melodin. Den visan gjordes helt enkelt sublimt.

Gunnar Sjöqvist (KvP 1964-01-27)

Den Svitzerska perioden pågick fram till 1964, då konservatorieläraren/pianisten Axel Svitzer återvände till hemlandet Danmark för att tillträda ett musiklektorat i Haslev.

1970 åtog sig den pensionerade organisten i S:t Petri, Carl Bengtsson, uppdraget som musei­organist. Under många år vårdade han det gamla instrumentet och vid talrika orgelstunder förmedlades bekantskapen med forna tiders orgelmusik. Han tog också initiativ till nämnda söndagsmatinéer med kammarmusikprogram, en verksamhet som alltjämt pågår efter samma riktlinjer. Men jag lämnar ordet till honom själv och citerar hans skrivelse den 3 februari 1983 till Museinämnden, när han aviserar om att under säsongen lämna sin befattning:

”Information angående konsertverksamheten vid Malmö museum samt förslag till ny befattnings­havare för denna verksamhet.

Sedan undertecknad den 1 augusti 1969 pensionerades från organisttjänsten i Malmö S:t Petri blev jag från den 1 januari 1970 anställd vid Malmö museum, dels som ansvarigt för vården av museets världsbe­römda orgel, dels att arrangera konserter å såväl orgeln som museets övriga spelbara instrument i Skov­gaardssalen.

Tidigare hade konserter sporadiskt förekommit, verksamheten låg helt nere vid mitt tillträde.

Från att ha börjat i noll-läge gavs under mitt första år 12 konserter och är nu sedan flera år uppe i 17-18 konserter årligen. Publikanslutningen var i början ganska ringa men är sedan flera år bety­dande. De flesta konserterna samlar nu en fullsatt sal. I pressen har omvittnats att dessa konserter fyller ett behov i stadens musikliv.

För att verksamheten skulle komma igång med det låga anslag som stod till förfogande, medver­kade jag som orgelsolist eller ackompajatör för sångare och instrumentalister, naturligtvis utan ersättning.

Konsertgivare har främst varit svenskar, varvid många ungdomar här fått tillfälle att framträda offentligt, t ex Musikhögskolans elever som avlagt sin diplomexamen här. Många utländska artis­ter av hög klass har framträtt, såväl från Europa som USA och Canada. Trots det låga honoraret har efterfrågan att få ge kon­sert på museet varit stort och är det alltjämt.

Som exempel på utländsk intresse vill jag nämna ”fallet Kimanen”.

Från solocellisten vid Helsingfors stadsorkester, Seppo Kimanen[1], fick jag en förfrågan om han med sin hustru, som var japansk violinist (i samma orkester), kunde få ge en konsert på museet. Detta ordnades hösten 1975 och de spelade originalmusik för violin och cello. Fru Kimanen hade en äkta violin som kostat 150.000 kr.! I honorar erhöll de 300 kr. vardera. Då de fick mycket berömmande recension bad de att få återkomma och våren 1977 gav de en ny konsert. Som hono­rar fick de tillsammans 1.200 kr. De flög från Helsingfors till Kastrup t&r och låg på hotell i Malmö, vilket kostade 240 kr. vilken annan yrkesgrupp vill eller kan prestera motsvarande?

Konsertplaneringen ligger ett år före konsertdagen. Höstens kommande konserter är sålunda redan fullbo­kade.

De gångna årens verksamhet finns dokumenterad i åtta stora samlingspärmar varav hälften utgöres upp­klistrade program, notiser och recensioner, den andra hälften av korrespondens m m.

Jag har också i en kassabok antecknat vad varje konsertgivare erhållit i honorar samt museets kostnad och Rikskonserters bidrag (Se bifogad tablå). Dessutom finns alla konsertaffischer spa­rade. Rikskonserters bidrag är för innevarande vårsäsong 2.000 kr, tyvärr ett litet bidrag till en verksamhet som denna.

Förutom planeringen av konserterna och den korrespondens detta medfört har mitt arbete bestått i pro­gramutskrivning och kommentarer, notiser till pressen (som tyvärr ofta blir ”glömda”) samt tillsyn och ordning vid konserterna, instrumentplacering etc. Stämning av orgeln varje gång den skall användas, ett arbete som under åren inbesparat museet tusentals kr. då någon orgelbyggare icke behövt anlitas för denna sak.

Det säger sig självt att en årslön av 2.400 kr. måste betraktas som symbolisk. Befattningshavaren måste sköta uppdraget helt av ideella skäl.

Då jag nu anser att en efterträdare bör utses, måste denne dels ha orgelutbildning, dels ha god kän­nedom om musik och musiker samt organisation. Det är i sitt slag kvalificerat arbete, som kräver ganska mycket både kunnande och tid för befattningshavaren. Han måste göra arbetet enbart av intresse för uppgiften.

Lyckligtvis finns det en person i Malmö som är synnerligen väl skickad att fortsätta konsertverk­samheten och instrumentvården på den inslagna linjen, vilken visat sig vara framgångsrik. Stadens organister kan knappast ifrågakomma. Om någon av dem anställes blir det ju samma situation, nämligen att en arbetslös förbigås. Organisterna har ju sin huvudsakliga tjänstgöring på sönda­garna och detta skulle medföra en kollision med tjänsten på museet, då befattningshavaren måste vara på museet en timme före konserten som börjar kl. 14.30 för att ordna med program, iord­ningställande av instrument etc. Efter högmässan är det barndop och ibland extra gudstjänster.

På grund av vad jag här anfört vill jag föreslå, att Museinämnden tillfrågar musikdirektör Olof Hult om ifrågavarande angelägenhet.

Museimusik

I SKOVGAARDSALEN bedriver Malmö museum en viss musikverksamhet. Ansvarig är sedan årsskiftet Carl Bengtsson. Av det nu offentliggjorda generalprogrammet framgår att det i stort sett varannan sön­dagseftermiddag bjuds på något musikaliskt. Den vördiga orgeln kommer uppenbar­ligen att stå i centrum för intresset. I all anspråklöshet fyller musikstunderna ett behov av vila och avkoppling hos museiprome­nörerna eller som ett divertissemang bland andra aktiviteter. Publiken hyllar också drive-in-principen (och även drive-out), vilket kan fungera tack vare lokalens ljud­dämpande golvbeläggning.

ALLTNOG: i går spelade Carl Bengtsson orgel och Inga-Lill Sannfrid sjöng. Inledande orgel­stycken av Hendrik Isaac och Jacob Obrecht hängde tidsmässigt ihop med orgelns äldsta partier, ett halvt tusen år tillbaka i tiden. Bengtsson skred vidare till en toccata av Buxtehude och ett för­siktigt kliv förde honom också in i 1900-talet, med en annan toccata av Stenius.

INGA-LILL SANNFRID rörde sig parallellt framåt i tiden med nummer av Schütz och Strattner från 1600-talet, Micheelsen från 1900-talet. Fru Sannfrids stämma kan fylla katedraler med ljud, men i Skov­gaardssalen noterade man särskilt en fin textning, som gav charm åt t. ex. Strattners behandling av några typiska barockmotiv. Den dramatiska prägeln i Micheelsens kärva Ich weiss dass mein Erlöser lebt mis­sade hon naturligtvis inte.

CARLHÅKAN LARSÉN (SDS 1971- 04-05)

Julafton för danska drottningen

Det behövdes några verkliga magneter – t ex högintressanta föremål med stark anknytning till anfadern Frederik II – för att locka drottning Margrethe till Malmö, det första besöket hittills. Hon kom på tis­dagen i en svart kunglig dansk limousin med båten från Köpenhamn och togs emot vid entrén till Malmö­hus slott av ett par tidstroget klädda väpnare med hillebarder, av fullmäktiges ordf Arne Lundberg, 1 v ordf Sven Erik Eriksson, och museinämndsordf Kurt Karlsson (alla med fruar).Vidare mötte museets toppar med Bengt Samuelsson och Frans Carlsson – den sistnämnde har ju ordnat den utsökta utställ­ningen, som nu påsöndag sjunger på sista versen – av musei­nämndsledamöterna med Wiweka Sökjer-Petersen i Oxiedräkt m fl.

Det blev något av julafton för danska drottningen, förärad rosa rosor med blågula band. Arne Lundberg erinrade om de många, ibland mycket livliga förbindelserna mellan nabostäderna och överlämnade Malmö stads hedersplakett, där f ö Erik av Pommern finns avbildad, och stans historia, vars band 2 ju är helt ny. Kurt Karlsson talade med stolthet om att museet ligger god tvåa besökarmässigt efter regalskep­pet Vasa för hela landet (nära 7 milj. sedan museet invigdes för 40 år sedan – årets siffra rör sig om cirka 330 572 mycket tack vare ”Frederik II – en renässans­furste”).

Drottningens hovdam eller rättare Dame d’Honneur Alette Bardenfleth fick ta hand om ännu fler pre­senter; boken om Alexander Roslin, Malmöhusslottets historia, en bok om de skånska krigen, vidare utställningskatalogen och ett exemplar av den speciella utställningsflaggan.

Unik musik

Ceremonin i Skovgaardssalen blev än mera minnesrik och unik. Carl Bengtsson spelade på värl­dens äldsta spelbara orgel ett par musikstycken, sedan han berättat om orgelns skiftande historia. Grammofon­skivor lades på toppen av presenthögen.

Konstintendenten Frans Carlsson hade en mycket uppmärksam lyssnare framför alla de unika föremål från Danmark, Sverige, Österrike m fl som har anknytning till Frederik II. Kanske blev de välbevarade Kronborg-gobelinerna, åtminstone de som förvaras i Stockholm, eller silverpokalen Rosenblommen (gåva vid sonen Christian IV: s dop – han föddes av drottning Sophie under en rosenbuske vid skogen vid Frederiksborgs slott) de mest uppmärksammade föremålen. Drottning Margrethes kommentarer var på perfekt svenska. Som pricken över i:et bjöd till slut museets kuli­nariska faktota Svea Liljenberg i den s k Vega-automaten på en 1500-talsinspirerad måltid med bl a spickekorv, fårfiol, rågbröd och mjöd, till kaf­fet honungskaka. Kanske kan några av kommande dagars museibesökare få chans att smaka på en del lik­nande maträtter. Men det är bråttom – den fina utställningen stänger ju på söndag.

TORSTEN LUTHANDER (SDS 1977-12-07)

Efter 1984 övertogs verksamheten i tur och ordning av f. konserthuschefen Olof Hult, 1993 av Stieg Ferneborg, utbildningsledare på Musikhögskolan i Malmö, och från 1995 sångpeda­gogen Inga-Lill Sannfrid. Från början hade konsertbesökarna fri entré, en för­mån som senare försvann, när muséet förbehöll sig ordinarie entréavgift. Det kommu­nala bidraget (f.n. 40.000:-) medger anordnandet av ett 10-tal konserter under spelåret.

Slottsmusik i ny regi
Musikhögskolan tar över konsertverksamheten i Skovgaardsalen på Malmöhus slott

Musikhögskolan tar från årsskiftet över konsertverksamheten i Skovgaardsalen på Malmöhus slott. Under våren blir det i snitt en konsert per månad.

Till julen slutar Inga-Lill Sannfrid Olsson, efter att i drygt sju år ha arrangerat konserter i museets Skovgaardsal.

Kammarmusiken tas nu över av Musikhögskolan i Malmö, som planerar för fem konserter i vår, bland annat en med gitarrprofessor Göran Söllscher och hans elev John Ekman.

- När jag kom till Malmö 1961 sköttes kammarmusiken på museet av Carl Bengtsson och jag tror det funnits konsertverksamhet här sedan strax efter andra världskriget, säger Inga-Lill Sannfrid Olsson. Kon­sertsalen är underbar och oerhört inspirerande.

Hon har drivit konsertverksamheten sedan hon gick i pension från tjänsten på Musikhögskolan 1996 och vill nu ägna sin tid åt annat.

Pengarna till musiken tas ur Malmö konstmuseums budget för utställningar.

- Jag tycker nog man borde trycka på för att Malmö kommun ska gå in och ge en viss summa direkt till musiken, säger Inga-Lill Sannfrid, som nu har två evenemang kvar att arrangera: en konsert den 9 november då gruppen Laude Novella ska framföra musik från den Heliga Birgittas tid och julkonserten den 7 december med Sara Sandström, sång, Johan Malmberg, gitarr, och My Eklund, blockflöjter.

- Vi behåller inriktningen på kammarmusik och litet format och tänker åtminstone under våren ge kon­serterna en musikhögskoleinriktning, säger Sven Hamberg på Musikhögskolan.

Konserterna kommer att ges av våra skickligaste elever, diplomanderna, och kanske också av lärare och tidigare elever.

Hittills är en av de fem konserterna under vårterminen spikad: den 2 maj spelar Göran Söllscher och Johan Ekman.

ALEXANDER AGRELL (SDS 2003-10-21)



[1]* Seppo Kimanen grundade 1970 kammarmusikfestivalen i nordfinska Kuhmo, som blev en förebild för liknande festspel i Arjeplog. Med hustrun Yoshiko Arai som primarie bildade han Jean Sibelius-kvartetten, som gästade Salomon Smiths Kammarmusikförening 1983 och 1985 (min anm.)