Lunds Kammarmusiksällskap

Malmö Kammarmusikförening (grundad 1910) kom efter sammanslagning 1920 med kammarmusikföreningen i Ystad som Sydsvenska Kammarmusikföreningen att utöka sin verksamhet genom att även anordna konserter i Lund, Trelleborg, Landskrona och Kristianstad. I de tre sistnämnda städerna bildades ganska snart fristående kammarmu­sikföreningar. Det skulle dröja ett kvarts sekel, innan man i Lund bildade en egen före­ning.

Under krigsåren på 1940-talet fann några framstående danska musiker en fristad i Lund, bl a violoncellisten Siegfried Salomon samt fagottisten/pianisten Berl Botschinsky med fru Gudrun, violinist. Universitetskapellmästaren Gerhard Lund­qvist gav dem möjlighet att musicera i kapellsalen i universitetets Palæstra, och de kom att medverka i studen­ternas alltmer utvecklade kammarmusikspel.

Tanken på att bilda en lundensisk kammarmusikförening aktualiserades egentligen först då, och på initiativ av Gerhard Lundqvist bildades under januari månad 1944 ”Lunds Kammarmusiksällskap”, som enligt stadgarna hade till ändamål …

” … att sammanföra intresserade till utövande och åhörande av kammarmusik. Ordinarie medlem­skap må genom anmälan till sekreteraren vinnas av envar, som är intresserad av sällskapets syfte. Särskilda medlemmar utses av styrelsen. Till täckandet av sällskapets omkostnader erlägger ordina­rie medlem en årsavgift, vars storlek för varje år bestämmes på sällskapets årsmöte. Särskild med­lem erlägger ingen avgift. Sammankomst med framförande av kammarmusik anordnas minst fyra gånger årligen. … Årsmöte hålles vid första sammankomsten under året. … Styrelsen åligger att fastställa tid, lokal och program för sällskapets sammankomster och att ombesörja sällskapets angelägenheter i övrigt. Styrelsen företräder sällskapet utåt. … Årsavgiften för år 1944 skall utgöra fem kronor. …”

Sällskapets första styrelse konstituerades med prof. Åke Malmström som ordförande, prof. Arne Müntzing, v. ordf., fru Ellen von Sydow, sekreterare och fil. lic. Nils E. Prem­berg, skattmästare. Övriga ledamöter var universitetskapellmästare Gerhard Lund­qvist, doc. Hans Nilsson-Ehle, fil. mag. Anna Munck-Falk och fru Sonja Pleijel. Till revisorer utsågs prof. Torsten Gislén och sparbankskassör Lars Lundell med folkskollä­rare Nils Otto Bengtsson och fil. mag. Gudmund Smith som suppleanter.

Lunds Kammarmusiksällskap, som från början av sin verksamhet umgicks och musice­rade under fria former, har genom ett väl utvecklat kontaktnät och ”friare” programval så småningom utvecklats till den dominerande föreningen för intim musik i Lund. Vid starten 1944 kan någon lokal, akademisk animositet mot Sten Broman och den av honom styrda Salomon Smiths Kammarmusikförening ha funnits i bakgrunden, sam­mansättningen av kammarmusiksällskapets styrelse ger viss antydning om detta. För mig, vid det tillfället utomstående kapellist, som senare under ett kvartsekel hade upp­draget att för den malmöbaserade kammarmusikföreningen föra förhandlingar med sällskapet beträffande samordning av konsertdagar och andra administrativa ärenden, såsom t ex utnyttjande av sällskapets flygel, kunde allt lösas i bästa samförstånd. Undantagsvis har gemensamt engagemang av artister förekommit till båda före­ningarnas bästa.

Man bör givetvis erinra om att kammarmusikpubliken i Lund vid den tiden till stor del var en hemmamusicerande publik med praktisk kännedom om barock och wienerklas­sicism, en erfarenhet jag hade glädjen att göra, särskilt med Gerhard Lundqvist, och under många år med kollegan Nils Otto Bengtsson (med gemensamt intresse aldrig svårt att finna någon som vid tillfälle kunde komplettera vår av skol­musik) och vännerna Karin och Albert Levan. I det Akademiska Kapellet var det pianokvartett för stråk­kvartettspel eller till pianokvintett. En 50 år senare genomgång av Kammarmusik­säll­skapets konsertprogram visar nivån på repertoarval och att det utgjorde ett väl­kommet komplement till det redan etablerade kammarmusikutbudet. När detta skrivs (2004) har Lunds Kammarmusiksällskap sedan några år helt övertagit ansvaret för den offentliga kammarmusiken i staden.

Vid en milstolpe i Sällskapets verksamhet gav Anna Munck-Falk, en av Sällskapets stiftare och sedermera mångårig styrelseordförande, en initierad historik över Sällska­pets tillblivelse och utveckling.

Inför Lunds Kammarmusiksällskaps tvåhundrafemtionde spelafton den 27 september har styrelsen funnit det lämpligt att ge en kort sammanfattning av sällskapets historia. Då jag, jämte vår ´hederssuppleant´, Sonja Pleijel, är den enda som finns i livet av den första styrelsen, har jag blivit ombedd att ge dennaöverblick. Tyvärr medger inte utrymmet omnämnande av de i Sällskapet verksamma – musicerande medlemmar och musiker utifrån – alla värda ett varmt tack för sina olika insatser.

Anledningen till att Sällskapet bildades var egentligen de många danskar – mest av judisk börd - som sökte sig hit vid nazisternas ockupation av Danmark den 9nde april 1940. Bland dessa våra gäster fanns framstående musiker, bl a cellisten Siegfried Salomon från Det Kongelige Kapel i Köpenhamn; Han och andra började spela till­sammans med universitetskapellmästare Gerhard Lundqvist på Kapellsalen. Många tyckte, att en intresserad publik borde få lyssna. Så uppstod tan­ken på en slags förening, utan avsikt att konkurrera med Salomon Smiths Kammarmusikförening, sedan länge etablerad i Skåne med resurser att engagera framstående ensembler.

I vår bostad på Hypoteksföreningen undertecknades ´stiftelseurkunden´ och antogs stadgar. Den förste ordföranden blev cellisten och gambaspelaren, juris professor Åke Malmström. Efter hans avflyttning till Uppsala blev ”vicen” professor Arne Müntzing – framstående pianist och kompositör – ordförande mellan åren 1948 och 1966.

Efter ett kort mellanspel med lektorn, fiol- och altviolinisten Nils Otto Bengtsson fick jag hastigt avancera från suppleant till ordförande. Jag var sedan ordförande i sjut­ton år och lämnade, som jag tyckt med ålderns rätt, 1983 över till professor Gudmund Smith, som, får jag hoppas fortsätter många år till.

Av musicerande ledamöter nämner jag docenten Bengt Lörstad, nuvarande revisor och framstående flöjtist, docenten senare professorn Hans Nilsson-Ehle, fiol, professorn och cellisten Albert Levan med makan, pianisten Karin m fl.

Professor Carl Lindroth, doktor Per Erlanson, apotekare Yngve Artin, zoologen Patrick Meurling och andra icke att förglömma har sörjt för protokoll, räkenskaper mm. Trogna revisorer har grans­kat de stundom ´en aning svåröverskådliga finanserna´.

När John Fernström blivit kommunal musikledare i staden kom musikskolans elever in i bilden och en yngre generation tog över både administration och musicerande; Johan Åkesson, nuvarande director musices, Viggo Edén, Olof Nordberg m fl.

Årsavgiften var ursprungligen 3 kr för vuxna, 1 kr för ungdomar och gratis för barn. Från staden inflöt en summa stor 500 kr. Detta jämte Årsavgiftshöjningar i takt med inflationen bidrog till att professionella musiker efter hand också anlitades. Nu har Sällskapet en större budget. Andra insti­tutioner, stadens anslag, en donation samt högre medlemsavgifter och intäkter från välbesökta spel­aftnar har bidragit till detta. Dock vill jag gärna tillägga att det synes mig bli allt svårare att presen­tera ett kvalitativt och omväxlande generalprogram och samtidigt anständigt betala för detta.

Som spellokal fick vi först använda Kapellsalen, en tid var det Lunds konsthall, senare lokaler på AF, konserthallen och en källarlokal. Sedan ett antal år känner vi oss väl­komna och trivs i Arkivet, nu omdöpt till Konstmuseet.

När Rikskonserter kom till på 60-talet kunde vi med hjälp därifrån ge ökad bredd på vårt utbud. Men redan dessförinnan hade vi kunnat engagera kända musiker, som vi även hade anledning betrakta som vänner, såsom herrskapet Baranowski, piano och fiol, cellisten Senta Benesch från Wien, stråkkvartetter som Kyndel, Fresk och Zetter­qvist (nuvarande Gotlands), Den nye Danske Kvartet och en av våra allra största musikupplevelser, den Georgiska Kvartetten. Till våra vänner räknar vi också Hege Waldeland, cello, professor Per-Olof Johnson, gitarr, Tom Koopman, cem­balo och inte minst – vår nyutnämnde pianoprofessor Hans Pålsson.

Vi har genom åren även haft många vokala kammarmusikaliska inslag. Lisa Fernström sjöng solo­partiet i Villa-Lobos konsert för sopran och åtta celli; Ingrid Stjernlöf, Märta Schéle, Kerstin Lun­din har förfört oss med sin sångkonst. Körer från Lund och utifrån har sjungit för oss.

Sten Danielsson och Göran Bergendal, Rikskonserter, har under ett antal år erbjudit oss samverkan i serien Musik i vår tid, vilket har givit oss möjligheter att presentera många annorlunda spelaftnar med ny musik och spännande konstellationer. Det var nyttigt för en del av oss med mera traditio­nellt invanda öron, men när New Phonic Art dånade på Stora Salen i Huset och en s k happening sökte efter blomkrukor bakom gardinerna blev behållningen mera förundran i sig än musikalisk.

Sista spelaftonen på våren ägnar vi åt musik och exekutörer med lundensisk anknyt­ning. En annan av våra traditioner är våra ”eftersitsar” – ofta i hemmen – för styrelsefa­miljer och konsertgivare.

Ett årsmötesprotokoll slutar med de kryptiska orden: ”Ordföranden uttryckte en för­hoppning” – punkt, slut! I full förtröstan på vår nuvarande ordförande slutar jag härmed.

Anna Munck-Falk”

Anna Munck-Falks datering av den 250:nde spelaftonen utan angivning av årtal har enligt en av henne gjord dagboksanteckning kunnat fastställas till den 27 september 1987. 15 år senare har jag vid genomgång av Sällskapets arkiv funnit att den konsert som gavs detta datum i själva verket var den 269:nde med Cappella Lundensis och Hans Pålsson som medverkande. ”Jubileumskonserten” borde enligt de arkiverade pro­grammen ha ägt rum redan den 10 februari 1986. De ”bortglömda” konsertprogrammen kan ha tillförts arkivet senare. Jag har t ex kunnat komplettera arkivet med två tidiga program ur min egen samling (nr 25+ och 56+).

I sällskapets arkiv har inte bevarats några pressklipp från den första tiden. Ur min egen klippsamling kan jag emellertid återge mina intryck från några konserter.

Jubileum med violonceller

LUNDS KAMMARMUSIKSÄLLSKAP begick i går sitt 10-årsjubileum med en välbesökt spel­afton (den femtionde) i konsertsalen på Akademiska föreningen. … Sällskapet kan se tillbaka på en initiativrik verksamhet, som många gånger gett medlemmarna tillfälle att vid sidan av den gängse repertoaren lära känna verk för ensembletyper som mera sällan framträder på estraden. Ofta har medlemmarna själva medverkat i sådana mindre vanliga ensembler och framfört bl a Mozarts Kegelstatt-trio, Brahms’ horntrio och Mendelssohns oktett för att nämna några exempel, och gårdagens konsert bjöd på musik för enbart violonceller.

SJÄLEN i detta lovvärda företag har varit Gunnar Berggren, instruktör och primarie samma per­son. Hans arbete har satt sin prägel på det goda utförandet. Heitor Villa-Lobos är trots en enorm produktion relativt okänd här i landet, och man är tacksam för att Berggren velat ge sig i kast med att introducera två av tonsättarens nio Bachianas Brasileira. Dessa båda kompositioner var i och för sig inte så märkliga, de kan väl snarast betecknas som god underhållningsmusik. Inslaget av brasiliansk folkmusik som finns i många av Villa-Lobos’ verk var också här starkt framträ­dande. Den sist framförda sviten (nr 1) kunde gärna ha bytt plats med den tidigare (nr 5) som bli­vit ett mera effektfullt slagnummer. Nu fick man i stället till slut höra en rätt träig fuga och sviten var för övrigt opraktiskt skriven på många ställen, där unisonpartier i stämmorna i svåra lägen ställde för stora krav på exekutörerna. Man vill gärna trots de oundvikliga intonationsmissödena ge de åtta violoncellisterna mycket beröm för det sätt på vilket allt fördes i hamn, framförandet vittnade om noggrann förberedelse och fruktbringande instruktion. Ingvar Wieslander bidrog som försynt och påpasslig dirigent till den goda sammanhållningen.

Den ovannämnda sviten (nr 5) var på något sätt roligare, kanske beroende på det vokala inslaget som splittrade uppmärksamheten till ackompanjatörernas fördel. För det svåra sångpartiet svarade Ulla Sköld med den äran, hon kunde notera en ny framgång med sin gestaltning som utmärktes av prima rytmkänsla, pricksäker intonation och fin klang, inte minst i pianissimo. Den engelska tex­ten verkade främmande i detta exotiska sammanhang, och det kan ifrågasättas, om inte solisten helt enkelt kunde ”trallat” eller som i början kunnat sjunga vokalis.

I COUPERINS femsatsiga konsert för två soloviolonceller sekunderades Gunnar Berggren bra av eleven Gösta Löwendahl och man hade stort nöje av utförandet. Som sig bör var också Bach representerad med en svit för solovioloncell, Gunnar Berggren spelade G-dursviten, i vilken de stora linjerna klart framhävdes samtidigt som man kunde glädja sig åt ett finslipat detaljarbete.

TILL SIST ska framhållas att de akustiska svårigheterna till stor del bemästrades, till följd av att musikerna, herrar Gunnar Berggren, Gösta Löwendahl, Hans Åstrand,      R. Stéen, Yngve Plym-Forshell, V. Thomée, Albert Levan och frk K. Persson, placerat sig på golvet framför podiet, blev ”säckigheten” inte så besvärande som vid förra kammarkonserten.

 - q - (KvP 1953-12-04)

Celloafton i Lund

LUNDS Kammarmusiksällskap avslutade i går säsongen med en celloafton i Akademiska före­ningens akustiskt givmilda stora källarsal. För programmet svarade wienercellisten Senta Benesch, som i många avseenden visade sig vara en angenäm bekantskap. Hennes tonbildning var mestadels utsökt, intonationen var med få undantag utan vank och uppfattningen var sober. Mest gav de romantiska kompositionerna, den inledande sonaten av den engelske barockmästaren Henry Eccles kom inte fullt till sin rätt, delvis beroende på att solisten följde Ernst Cahlbleys stilvidriga bearbet­ning utan den nödvändiga revideringen i fråga om stråk och dynamik. Särskilt kan nämnas den sud­diga rytmen i Couranten, huvudmotivet får en helt annan karaktär med delade stråk, och de onö­diga rubati i Giguen, som höll på att äventyra det goda samspelet.

SCHUBERTS a-mollsonat (egentligen för arpeggione) hade man så mycket mera nöje av. Solistens spelsätt passade på ett helt annat sätt för denna musik, det var kammarmusicerande av hög klass. Ett förnämligt utförande fick också Dvoraks violin- (eller cello-)sonatin op 100, men det räckte inte till för att hålla intresset vid liv. Man satt och önskade få höra en ”riktig” cellosonat, något i origi­nal för instrumentet. Sådant kom visserligen till slut, men då hamnade vi i farlig närhet av den musikaliska allmänningen.

STOR ANDEL i kvällens solistframgång hade Karin Levan, som assisterade vid (den föga kon­sertmässiga) flygeln med sedvanlig skicklighet, lyhördhet och följsamhet. Karin Levan är en stor tillgång för Lunds musikliv.

- q- (KvP 1955-05-06)

Vid studiet av konsertgivarna Lunds Kammarmusiksällskap och Malmö Kammarmusik­förening finner man att båda föreningarna vid sekelskiftet 2000 har likartade utbud. I det förra fallet åsyftade man från starten i huvudsak en självverksamhet för personligt nöjes skull, medan man i det senare redan från början var inriktad på att med profes­sionella krafter ge en vid utblick över kammarmusiklitteraturen, en målsättning som så småningom blivit gemensam för båda föreningarna och i viss mån skapat en onödig konkurrenssituation, som lett till att den äldre föreningen i fortsättningen valt att kon­centrera sin verksamhet till Malmö.

Det bör påpekas, att samtliga i Lund fr om 1944 arrangerade 358 konserter detaljredo­visade i Salomon Smiths Kammarmusikförenings kronologiska konsertöversikt. Verk­samheten i Lund har inte kunnat dokumenteras i detalj, då konsertprogram inte arkive­rats.

Inför sitt 60-årsjubileum 2004 skrev sällskapets ordförande, veteranen professor Gud­mund Smith, en initierad tillbakablickande krönika som med författarens medgivande fogats till denna exposé av sällskapets verksamhet.

De första fjäten

Tanken på att bilda ett lokalt kammarmusiksällskap väcktes, enligt den muntliga traditionen som även undertecknad krönikör bidragit till att sprida, i samband med de danska judarnas flykt över Öresund vintern 1943-44. Lund fick privilegiet att ta emot ett antal högt utbildade personer, inte bara akademiker utan också musiker. Detta har noterats av bl a Hans Åstrand i boken om Akade­miska Kapellet (Spelglädje i Lundagård, 1996). Kapellet hade under några år en storhetstid med dessa musiker på nyckelpositioner, bl a Charles Senderovitz, violin, Siegfried Salomon, cello och Berl Botschinsky, fagott.

Kammarmusiken i regionen sköttes vid den tiden av Salomon Smiths Kammarmusikförening och med den äran även under svåra krigsförhållanden. I själva verket undrade många SS-habituéer vad meningen var med en parallell arrangör av misstänkt amatörmässig karaktär. Där kom hänvisningen till de danska musikerna som en läglig förklaring. Men ett studium av krigsårens program ger vid handen att en annan stark drivkraft var den lust att själv framträda som endast till nots doldes hos många av Lunds egna musiker, proffs såväl som avancerade amatörer. En del av stiftarna återkom­mer snart i programmen.

Denna historieskrivning stöds av de stadgar som antogs i januari 1944. Första paragrafen lyder som följer: ”Lunds kammarmusiksällskap har till ändamål att sammanföra intresserade till utövande och åhörande av kammarmusik”. Det fanns gott om spelsugna bland de elva stiftarna, Nils Falk, Anna Munck-Falk, Gerhard Lundqvist, Åke Malmström, Essi Malmström, Arne Müntzing, Ellen von Sydow, Sonja Pleijel, Åke Pleijel och Hans Nilsson-Ehle.

De första kammarmusikerna

Av danskarna var Siegfried Salomon på estraden redan vid första spelaftonen, med verk av Beetho­ven och Brahms på programmet. Han återkom under de följande åren ytterligare fem gånger. Salo­mon var inte bara en duktig och sober cellist utan också en  mycket påtaglig person som markerade sin gemytliga pondus med en ständig cigarr i mungipan. Han bodde i centrala Lund, vid Stålbroga­tan, men tog mestadels taxi till Kapellsalen. Medcellisterna i Kapellet kunde känna stor trygghet med honom på stämledarplatsen. Han förföll aldrig till den småaktiga elakhet som inte sällan kän­netecknar den överlägsne instrumentalistens hållning till taffliga amatörer.

Salomon ersattes efterhand av juristprofessorn Åke Malmström och ännu längre fram av genetikern Albert Levan, båda på duktig amatörnivå. Bland danskarna märktes särskilt Berl Botschinsky och hans fiolspelande maka Gudrun samt Richard Unters  och Franz Haidl. Den framstående violinisten Charles Senderovitz kom inte in i detta sammanhang förrän kriget tagit slut. Lund hade förvisso egna fiolmästare i t ex Gerhard Lundqvist och Nora Duesberg-Baranowski; senare den kommande director musices Johan Åkesson. Allra flitigast under de första decennierna var Nils Otto Bengts­son, tätt följd av romanisten Hans Nilsson-Ehle, båda på såväl violin som viola.

Lokala arrangörer

Konsertlokal var till en början Kapellsalen. Snart växlar man mellan denna och Konsthallen på Mårtenstorget. Någon gång används Stadshallen eller Stora salen på Akademiska föreningen. Först 1965 kommer Arkiv för dekorativ konst på Finngatan in i bilden. Under sitt nya namn, Skissernas museum, blir denna lokal under många år navet i konsertverksamheten sedan en användbar flygel installerats. Parentesen utgörs av de år i början av 2000-talet då museilokalerna byggs om. Ersät­tare blir Fernströmssalen på f d Lindebergska skolan (Kulturskolan). I närvarande stund hoppas vi på återflyttning år 2005.

Eftersom arbetet i sällskapets styrelse har skötts kollegialt finns det ingen anledning att särskilt framhäva ordförandeposten. Men för ordningens skull kan vi notera att den förste ordföranden var juristprofessorn Åke Malmström som 1948 efterträddes av genetikern, pianisten och kompositören Arne Müntzing och 1964 av blivande lektorn vid Lärarhögskolan Nils Otto Bengtsson, den kanske mest professionelle av de stråkspelande amatörerna. Uthålligast ordförande blev Anna Munck-Falk (1967-1983) följd av undertecknad krönikör. Nuvarande ordförande, förre överläkare Bo Ursing, fattade rodret 1998. Styrelsemedlemmarna har generellt varit trogna medarbetare. Om några av de trognaste skall nämnas framför andra vore det Olof Nordberg, Birgit Turesson och Rolf Lindroth, och varför inte de permanenta revisorerna Bengt Lörstad och Bengt Olle Bengtsson.

Under den första tiden vilade konsertverksamheten till en del på gratisframträdanden av duktiga amatörer, tacksamma danska gäster och osjälviska lokala storheter. Men av boksluten framgår att styrelsen redan tidigt sökte generösa bidragsgivare. Lunds stad var en av mecenaterna. Det kom också anslag från Rikskonserter och Skånes Bildningsförbund. De snart omkring 100 medlemmarna utgjorde en icke föraktlig inkomstkälla och vid vissa tillfällen en ganska ymnig försäljning av lös­biljetter. Ju bättre ekonomi desto större möjligheter att engagera musiker av hög klass. Amatörin­slaget i konserterna tunnades ganska snart ut och verksamheten professionaliserades, dock med klar preferens för unga musiker i karriären.

Repertoar

Den tidiga repertoaren var sober och välavvägd, föga djärv och inom räckhåll för amatörer. Den första konserten upptog verk av Beethoven och Brahms, den andra klev några steg bakåt i tiden till Buxtehude och Telemann, den tredje, fjärde och femte favoriserade återigen Haydn, Beethoven, Mozart och Schubert. På våren 1945 tog man det djärva steget att spela Carl Nielsen, senare också en stråkkvartett av Siegfried Salomon i en förpackning av barockmusik. Resten av fyrtiotalet för­löpte på ungefär samma sätt. Men gästerna blev fler, bl a en stråkkvartett från Helsingborg med Felix Cruce som primarie och en lettisk stråkkvartett.

På femtiotalet bröts den klassiska kvartettdominansen. Redan vid den första konserten 1950 pre­senterades de skånska kompositörerna John Fernström och Gustaf Paulson tillsammans med hor­nisten och läkaren Sixten Sylvan. Gotthard Anér introducerade ny kyrkomusik. I januari 1952 sat­sade man på Honegger, Chatjaturjan och Walter Gieseking. Ett år senare blev det en sonatafton med Gunnar Berggren och Sten Envik. Under de första tio åren skedde alltså efterhand en bredd­ning och modernisering av programmen, med större variation i ensemblerna. Man märker också ett ökande deltagande av yrkesmusiker. Inte en gång de bästa amatörer var längre lika välkomna som förr. Dock rekryterades alltjämt till vårens sista spelafton, den s k Lundakonserten, så vitt möjligt artister med lokal anknytning.

Programmen är en fascinerande läsning. Vid sidan av de välkända kompositörerna lyser lokala himlakroppar till, ibland för att annonsera början på en kometbana, ibland för att strax slockna igen. På samma sätt möter man artister som tar första stegen i en lång framtida karriär och andra som aldrig dyker upp igen efter ett eller två framträdanden. Även välfungerande ensembler har tendens att falla sönder eller att struktureras om i ny konstellationer. Kommer och går gör också medlem­marna av sällskapets styrelse, ännu någon gång även på estraden. Under en spelafton 1971 medver­kar sålunda Bengt Lörstad, Kati Falk, Olof Nordberg och Viggo Edén, alla mer eller mindre trogna styrelsemedlemmar.

Vi kan inte följa programserien i detalj utan att tråka ut läsaren. Krönikören har fastnat för vissa typiska avvikelser från gängse kammarmusikalisk planläggning. Så framförs t ex Henry Purcells Dido och Æneas 1966 på Akademiska föreningens stora sal med Folke Alm och Lunds Kammar­kör. Nästa år ger man rum för en vokalafton i Konsthallen med Kersti Hedar, Britta Medelius, Ulf Alfredsson och Torsten Hagnell. Mezzosopranen Margit Rödin framför 1968 verk av Maurice Kar­koff, Ingvar Lidholm, Bo Lind och Gösta Nystroem och 1970 exekverar Per-Olof Johnson kompo­sitioner för gitarr och luta i Stadshallen.

Ett av John Fernströms mest kända verk, stråktrion op. 90, fyllde jämte Hilding Rosenbergs ton­sättning av 14 kinesiska poem en spelafton 1972. Ett år senare spelade Hege Waldeland Max Regers cellosvit på Arkivmuseet och Hans Pålsson en sonatin av Gustaf Paulson. En till synes bisarr konsert för slagverk och flöjt stod på programmet 1975 med Rainer Kuisma och Gunilla von Bahr. Och samma år engagerades Zetterqvistkvartetten för första gången med bl a Bartóks stråk­kvartett nr 3 på programmet.

Det finns en tydlig strävan hos styrelsen att hålla programmen à jour med det senaste i den seriösa musikens värld. Samtidigt anbefalls en viss försiktighet med alltför stor radikalism. Alla konsertar­rangörer vet att även den tåligaste publik har en begränsad elasticitet i sin smak. Varje konsert måste helst innehålla en känd godbit, gärna placerad i slutet av programmet. Då accepterar man snällt något totalt avvikande före paus, framför allt om det exekveras väl. Vad man också lär sig är att vokalmusik lockar mindre än instrumentalmusik. Vokalprogrammen tenderar lätt att bli plock­iga, om man inte som Erik Sædén framför hela Schuberts Winterreise (med Janåke Larson vid fly­geln).

Några sena axplock och framtidsfunderingar

Bland mera spektakulära programpunkter under senare år bör väl nämnas den hyllning till ”drapörerna” Christo & Jeanne-Claude som på beställning komponerats av Johannes Johansson (1991). En annan krävande satsning av Zetterqvistkvartetten redovisades på Kulturmejeriet den 26, 27 och 29 mars 2000 i form av Bela Bartóks sex stråkkvartetter, trots frånvaro av örongodis förvå­nande välbesökta presentationer.

Bland våra artister har många bjudit på kära återhöranden. Cappella Lundensis med Johan Åkesson är en sådan perenn. Zetterqvistkvartetten har visserligen spruckit men primarien återkom nyligen med nybildade och väl inskolade Z-kvartetten. Hans Pålsson har gästat oss flera gånger och gör sigpåmind genom sin elev, den suveräne Per Tengstrand. Dan Laurin med följe är eftertraktade artister och Sven-David Sandström en kompositör som vi önskar tillbaka många gånger. Dessa axplock ur ett överrikt arkivmaterial må kännas orättvist valda av många duktiga gäster och trogna medarbe­tare på arrangörsnivå. Men hav tröst, en mer fullständig berättelse är i väntan.

Jag skulle vilja avrunda denna krönika med några funderingar kring kammarmusikkonserternas framtid. En tjänsteman på Lunds planeringskontor spådde en gång att koloniverksamheten snart skulle upphöra eftersom flertalet kolonister var pensionärer. Det föll henne inte in att nya pensionä­rer kom till i snabb takt och att pensionärer var just de människor som såg koloniverksamheten som en lagom ansträngande sysselsättning. Yngre människor ville självklart ägna sin lediga tid åt mera spännande sysselsättningar.

På samma sätt passar kammarmusiken dem som kommit lite till åren. Även om många av våra vit­håriga spelaftonbesökare kommer att gå bort inom de närmaste åren fylls luckorna med nya silver­rävar, så som hela tiden skett under sällskapets 60-åriga tillvaro. Kammarmusik är inte högljudd eller upphetsande. Den dominerar inte nöjessidorna. Dess utövare bestormas inte av autografjägare efter konserterna. Det fordras en viss musikalisk mognad för att kunna tillgodogöra sig vad en stråkkvartett, en duo eller solopianist kan bjuda, en förmåga till intensivt lyssnande, ofta med eget musicerande som bakgrund. Dessutom finns det i dag liksom alla tidigare dagar ungdomar som redan utvecklat den mognaden. Vi har all anledning att se framtiden an med förtröstan.