ARS NOVA

Konsertgivande organ av ISCM

”För orienteringen i nuet har stockholmare och göteborgare Fylkingen resp. Levande Musik. Kanske det kan vara av intresse att avslutningsvis nämna att malmöborna i november får tillfälle att göra bekantskap med modern musik i en högst auktoritativ utformning. Karlheinz Stockhausen framför då i musikkonservatoriets konsertsal egna kompositioner, inbjuden av en nybildad förening, vars initiativtagare är konservatorie­läraren Ulf Björlin, tonsättaren Ingvar Wieslander och musikkritikern fil. lic. Hans Åstrand. Till detta och till vad ovan nämnts kan det vara anledning att återkomma längre fram.” Detta anmäldes i min krönika ”Skånsk musiksäsong 1960-1961” i Musik­revy 1960:7.

”Tanken rann upp på en rhensk flodbåt mellan Bonn och Köln”, så inleder Hans Åstrand sin 5-årsredogörelse av Ars Novas verksamhet, som jag med benäget tillstånd citerar i fortsättningen. ”Det var den 13 juni 1960, under Världsmusikfesten i Köln, och på båten träffades två personer, som bör kunna kallas tillskyndare till Ars Nova, ’före­ningen för nutida musik i Malmö’, som det så småningom kom att heta i stadgarna. Det var denna krönikas nedskrivare och Ulf Björlin, den senare nyanställd lärare vid Malmö musikkonservatorium, och full av idéer och verksamhetslusta efter sina fullbordade Paris-studier. Där skisserades de första lösa planerna upp.

Men marken var förberedd. Under långa samtal med Ingvar Wieslander, som för gott intagits på Allmänna sjukhuset men ännu hade flera års intensiv tonsättargärning och en central samvetsfunktion för Malmös musikliv framför sig, hade behovet och förutsätt­ningarna ältats, och en viss utgångspunkt fanns i Kammarkören -53, som gett ’moder­nistiska’ konserter sedan sitt födelseår i Malmö med omnejd. Den 28 september möttes de två från flodbåten i Wieslanders sjukrum, och där föddes Ars Nova - åtminstone det begrepp som Ulf Björlin senare gav detta lika vackra som förpliktande namnförslag åt, accepterat med acklamation. Styrelsen kom förutom dessa tre att omfatta Folke Abe­nius och Sten Broman, efter Wieslanders bortgång tillkom Sixten Nordström och Hen­rik Jansson.

Ars Nova hade den goda smaken och utomordentliga turen att bäras till dopet av en nyckelfigur i vad man utan definitionsbekymmer vågar kalla den nya musiken: Karl­heinz Stockhausen. /..../. Konserten blev en stor festlig framgång ute i den vackra Fridhems-villa där Malmö musikkonservatorium håller till, med de tre musikerna, Stockhausen själv och de själv­skrivna kumpanerna David Tudor och Christoph Caskel längs långväggen i konsertsa­len och halvannat hundra lyckligt nyblivna Ars Nova-abonnenter plus ett halvtannat hundratal försiktigare lösbiljettköpare utspridda i angränsande lokaler på tre håll (’Musik im Raum’...). Ars Nova var född, under de bästa auspicier.

Naturligtvis var denna födsel samtidigt början till en lång rad bekymmer, inte minst av ekonomisk art, och det vore ännu för tidigt att se den första femårsperioden som slutet på början. Den första säsongen som möjliggjordes genom abonnentinkomster och Sve­riges Radios första hjälpande hand med en nutida musikkonsert ffg förlagd utan för huvudstaden, samt andra uppträdande artisters generösa gage-beskedlighet. I juni 1961 ingav föreningen sin första ansökan om bidrag från Malmö stad, vilken avslogs utan kommentar. Den andra säsongen höll därför på att komma helt av sig och räddades närmast genom den desperata satsningen på en ”happening” med Karl-Erik Welin, som blev Ars Novas första stora skandalsuccé.

Det första offentliga bistånd Ars Nova fick kom från Föreningen Svenska Tonsättare – sitt andra fick föreningen (ingalunda från Malmö stad utan) av AB Tingsryds Bryggeri, vars kulturstipendier 1962 även fick en musikalisk budget ur vilken juryn med Sten Broman i spetsen öste ett välkommet ”guldregn” (SDS 27/4 1963) också över Ars Nova. Det är det närmaste något svenskt bryggeri kommit stolta Carlsberg-traditioner, och ölpengar har fortsatt att rinna till i Ars Novas kassa.

Det dröjde till 1964 innan Malmö stad vågade satsa på Ars Nova. Trots att drätselkam­maren fortfarande var ”tveksam, om kommunalt bidrag till föreningen är befogat”, till­styrkte den ett anslag ”för att ge föreningen tillfälle visa, om konserter av den art, före­ningen ger, är motiverade i Malmö” /..../.

Ars Nova skulle emellertid aldrig kunnat överleva sin femårsdag om inte en rad institu­tioner inlett ett fruktbärande samarbete, något som tydligt framgår av den detaljerade översikt av givna konserter som framgår av bilagan.

Sveriges Radio har redan nämnts, Stiftelsen Malmö Konserthus har gett ett par av sina utan jämförelse dyraste konserter ”i samarbete” med Ars Nova, på ett våghalsigt och festlig sätt, Fylkingens nordiska turnéer har alla berört Malmö, ”Prisma” i Köpenhamn debuterade i Malmö med den skandinaviska urpremiären på Pierre Boulez’ ”Le marteau sans maître” och har sedan gett flera mycket fina och fördelaktiga konserter i Ars Nova, och inte minst har enskilda med råd och dåd stött arbetet – särskild uppmärksamhet har teamet Melin-Österlins unika affischserie tilldragit sig, även vid utställningar i t ex New York och Tokyo! Det är på sådan samverkan Ars Nova hoppas kunna fortleva ännu några lustrer.

Till det ovanstående har jag som Ars Nova-abonnent och senare styrelseledamot även insett att Ars Nova inte skulle startat och kunnat fortleva och stabilisera sin verksamhet, om inte Hans Åstrand varit den ledande kraften. Genom en aldrig sinande uppslagsri­kedom och entusiasm och sitt kontaktnät inom ”nutida musik” har han kunnat erbjuda en mångfald intressanta program. Men vilken arbetsinsats har inte detta krävt! I bilagan till denna korta resumé redovisas ett 50-tal konserter från denna tid. Ars Nova har där­med upplevt sin 10-årsdag och lever ännu i dag, tack vare Hans Åstrands målmedvetna och skickliga grundläggningsarbete. Sedan 1996 är malmöföreningen konsertgivande organ för den svenska sektionen av ISCM (International Society of Contemporary Music).

 

ARS NOVA BULLETIN NOV 86

Så har den kommit till världen, Ars Novas egen programtidning. Ännu så länge produceras tid­ningen på nollbudget, varför sidantal och tryckteknik är blygsamma. Så småningom skall tidningen växa till sig i dessa avseenden! Materialet är däremot, trots nollbudgeten, högintressant. Boel Lind­berg svarar för de två artiklarna, där den andra bygger på en rykande färsk intervju med Magnus Andersson.

Och Bulletinen växte och blev liksom verksamheten alltmer innehållsrik. Den felades på två verksamhetsgrenar: Nutida musik och s k Elektrisk Helg. Den förra präglades av att ge en bild av ”hela fältet”, medan den senare specialiserade sig med ”musik för högtalare och andra instrument” i nära samarbete med Sveriges Radio. Under de senaste decennierna av förra seklet arrangerade Ars Nova i samarbete med bl a Musik i Skåne, Musikhögskolan i Malmö, Sveriges Radio P2, Sydsvenska Dagbladet t ex årli­gen en veckas ”Nutida musikdagar” som kom att spegla musikutvecklingen i en rad länder. Det skulle föra för långt att detaljredovisa de många intressanta programmen i denna korta presentation av Ars Novas verksamhet. Den intresserade kan ta del av denna i föreningens arkiv i Musikhögskolan i Malmö.

I bilagan har de första 40 säsongernas konsertprogram redovisats. I de fall att tonsät­tarna presenterats med födelsedata har dessa i förekommande fall kompletteratsmed eventuellt dödsår. Den föreliggande sammanställningen har skett under 2002.

Bland gamla egna klipp har jag funnit några som ger mina förstahandsintryck från de första ARS NOVA-säsongerna.

 

BRA ARS NOVA

DEN NYBILDADE föreningen ARS NOVA kunde knappast ha valt en effektfullare spelöppning än gårdagskonserten på malmökonservatoriet. Då inte bara framfördes verk av den kände och omdebatterade nyskaparen Karlheinz Stockhausen utan föreningens medlemmar konfronterades även med högst densamme såsom auktorativ medspelare i ”Refrain für drei Spieler”. Intresse och en viss förklarlig nyfikenhet hade lockat en glädjande stor abonnentskara, och ARS NOVA fick alltså även såtillvida en lyckosam start.

STOCKHAUSEN var på gårdagens kultursida föremål för en initierad presentation av Hans Åstrand, som även förmedlat intryck från gruppens tidigare framträdande i Köpenhamn. Här skall därför endast konstateras att pianisten David Tudor och slagverksmannen Christoph Caskel mot­svarade det rykte, som gått före dem, de var fenomen var på sitt område. Den förre spelade ett antal Klavierstücke på ett glänsande sätt med den speciella ”slagteknik” som den här sortens musik kräver, den senare det ekvilibristiska slagverksnumret ”Zyklus”.

FRAMGÅNGEN vid starten var alltså obestridlig, och hrr Abenius, Björlin, Broman, Wieslander och Åstrand är verkligen värda en blomma för det utomordentligt goda initiativet. Även Malmö/Lund-publiken kan hädanefter få någon kännedom om en musik som knappast skulle kunna framföras av andra konsertinstitutioner. Generalprogrammet för den första säsongen ser mycket inbjudande ut.

(KvP 1960-12-01)

 

Framgång för intim tonkonst

VÅRSÄSONGEN i ARS NOVA inleddes starkt i går med en rad sånger av Anton Webern, repre­sentativa för olika skeden i tonsättarens produktion, och ett uruppförande av malmötonsättaren Ulf Björlins nyskrivna ”Två porträtt med skuggor” för alt och två slagverksspelare. Konserten, som gavs av köpenhamnssångerskan Jolanda Rodio med pianoackompanjemang av Ulf Björlin och slag­verksmännen Björn Liljeqvist och Arne Persson, ägde rum i musikkonservatoriets stora sal, en utmärkt miljö för denna intima konst.

DET HÖR JU INTE TILL vanligheterna att konsertgivarna kommenterar de verk som ska fram­föras. Gårdagens introduktion var dock helt på sin plats, och Jolanda Rodios humörfriska och osentimentala framställning klarlade åtminstone vilka problem en artist har att brottas med vid instuderingen av ett modernt verk. Hennes sätt att imitera Stephan Georges uppläsning eller rättare sagt talsång visade, hur nära denna Webern kommit i sin melodiösa utformning av ifrågavarande dikt. Sångerskan visade också hur tonspråket kan vantolkas genom en romantisk interpretation.

TOLV WEBERN-SÅNGER gav en bra bild av tonsättarens utveckling. Först op 3: nr 1, 3, 5 och op 4: nr 1, 4, från 1907-09, avancerade i tonalitetshänseende för sin tid, därefter ur op 12; nr 1, 3, 4, dodekafonistiska, lyriskt sensibla miniatyrer och till sist op 23: nr 2 och op 25: nr 1, 3, i vilka det punktuella skrivsättet effektfullt utnyttjats. Särskilt de senare ställer stora krav på sångerska och pianist. Jolanda Rodios mezza voce och fina diktion förlänade en ganska säregen stämning åt det fina urvalet sånger, och hon hade i Ulf Björlin en lyhörd beledsagare.

ULF BJÖRLINS ”Dos retratos con sombras”: Verlaine - Baco och Jiminez - Venus, dikterna av Lorca, gav tillfällen åt sångerskan att excellera i mjuka melodislingor, delvis influerade av spansk folkmusik, med effektfull bakgrund av de två slagverksspelarnas intrikata rytmiska figurer. Björlins tonsättning ger fint uttryck för en utmärkt inlevelse i dikten, och de medverkande hade uppenbart gripits av detta. Lyckligare kunde inte ett verk ha förts till dopet.

(KvP 1961-01-26)

 

DANSK PROFIL

NÄR NIELS VIGGO BENTZON för 12 år sedan gav en pianoafton i Malmö, fick man intryck av en våldsam naturkraft som vällde fram i några modernistiska amerikanska verk och som pricken över ”i” hans egen tredje pianosonat som vid detta tillfälle fördes till dopet. Bentzons enorma pro­duktivitet är också ettvittnesbörd om hans musikaliska uppfinningsrikedom, han tycks ha ett verita­belt ymnighetshorn att ösa ur. Åren har väl gjort sitt till att dämpa ungdomsyran, numera paras mannakraften med vekare uttryck och det är kanske inte alldeles tokigt att tankarna stund- tals förs till Brahms, även bortsett från de rent yttre attributen.

PARTITAN OPUS 38 (1945) intar på sitt sätt en nyckelställning i Bentzons produktion, den ger en bra bild av hans frodiga temperament, hans storvulenhet men också hans sinne för lyrik, som så väl demonstrerades vid gårdagens ARS NOVA-konsert i konservatoriets stora sal. Och Træsnit opus 65 (1950) blev i tonsättarens återgivning en ”Kleinkunst” som man kanske inte väntat. Toccatan från 1941 visar utmärkt Bentzons förankring i traditionen, även om han haft förmågan att skapa sig en egen profil i dansk och europeisk tonkonst.

BARTOK OCH SCHÖNBERG var också företrädda, den förres Suite opus 14 (1916) passar all­deles förträffligt Bentzons spelstil, medan i Schönbergs Drei Klavierstücke op 11 (1908) de subti­lare nyanserna knappast kom fram i önskvärd utsträckning. Som helhet var dock Bentzons tolkning mycket övertygande.

KAMMARKÖREN -53 gjorde en välkommen comeback. De 10 välsjungande medlemmarna (4 S, 2 A, 2 T, 2 B) har hittills inte väjt för de svåraste uppgifter. På körens repertoarlista skrevs i går Bartóks Vier ungarische Volkslieder (1930), som beträffande intonation, rytmik och stämföring ho­par en mängd intrikata problem för sångarna. Att tio sångare sjunger en svår åttastämmig polyfon sats så väl, är verkligen beundransvärt. Den nya kammarkören har fått en utmärkt start och ARS NOVA har en egen ensemble, som man hoppas primus motor Hans Åstrand förbereder för andra angelägna uppgifter.

(KvP 1961-04-07)

 

Nutida musik i Malmö

SVERIGES RADIO HAR på olika sätt försökt stimulera intresset för vår tids musik. Med jämna mellanrum kommer sedan flera år tillbaka sändningar med verk, som man av många skäl knappast kan tänka sig få höra i konsertsalongerna landet runt. Ett verksamt led i radiokampanjen är den väl­redigerade tidskriften ”Nutida Musik”, i vilken verken får den nödvändiga presentationen och kommentarerna. Till gårdagens inspelning i den nya malmöstudion hade även ARS NOVAS med­lemmar fått inbjudan, och på detta sätt fick den livaktiga föreningen ett lyckat slut på sin första givande säsong.

INTRODUKTIONSKONSERTEN avsåg att ge en fyllig bild av de aktuella musikstilarna, och utom de båda svenskarna Carl-Olof Anderberg och Siegfried Naumann var sådana stornamn som Varèse, Maderna och Nono representerade på programmet.

 Naumann dirigerade den instrumentala delen, och Hans Åstrand med Kammarkören -53 förde de anderbergska körvisorna till dopet. Den första av dessa, ”Under vinterträdgårdens späda grönska” till brodern Thorilds text, var egentligen ganska otacksam för exekutörerna, medan de båda andra, ”Snölegend” (Aspenström) och ”En ros från Allmag” (Ekelöf) ur balladen med samma namn blev små fina stämningsmålningar, särskilt den sistnämnda bör ha vissa utsikter att kunna införlivas med våra elitkörers repertoar. Kammarkören -53 gjorde dem alla rättvisa och kunde notera en ny fram­gång.

SIEGFRIED NAUMANNS ”Ruoli” för 2 klarinetter, basetthorn och basklarinett fick också sitt uruppförande. Här har varje spelare att välja mellan fem strukturer. Genom att spelarna sitt i var sitt hörn av konsertsalen kommer rollerna att växelvis dominera rummet. Lyssnaren bör placeras mitt i salen. Kompositionssättet innebär inte i och för sig någon nyhet, det har i större skala praktiserats vid en Nutida Musik-konsert den 24 mars i Stockholm. Naumann har sannerligen inte gjort det lätt för musikerna, både tekniskt och musikaliskt var det synnerligen krävande ting som hrr Mossberg, Ohlsson, Wahlström och Norén hade att utföra. Såvitt jag kan bedöma gjorde de mycket väl ifrån sig. Den första strukturen utfördes inte av basklarinetten, men han har tonsättarens välsignelse att pausera. Denna slumpartade musik ger exekutören en sådan frihet.

MADERNAS ”musik i två dimensioner för flöjt och ljudband” gav flöjtisten Bertil Melander tillfälle att samspela med imaginära interpreter, ljudande ur högtalare placerade runt salen. Från min plats föreföll hälften av dessa vara satta ur spel, men man fick ändå en viss uppfattning om det vandrande ljudet.

De två andra verken, Varèses ”Octandre” (1924) och Nonos ”Polifonica-monodia-ritmica” (1951), som inramade konserten, är genombrottsverk för de båda tonsättarna. De är starkt expressiva och ställer stora krav på dirigent och medhjälpare. Intrikata rytmer, tvära kast och en frän tonbildning i besvärliga lägen utmärker dem båda, medan Nono därtill lägger en viss lyrisk innerlighet i avspända partier. Hans här framförda verk har ett händelseförlopp som intresserar från första tonen till den sista. Samtliga medverkande bidrog till ett fint helhetsintryck.

NUTIDA MUSIK och ARS NOVA må gärna fortsätta detta samarbete.

(KvP 1961-04-16)

 

Dadaism

KARL-ERIK WELIN är en ung man, som utom det att han är en utmärkt organist, bör ha goda möjligheter i komikerfacket. Utan att ändra en min demonstrerade han för en hörbart road publik olika sätt att närma sig och umgås med en flygel på alla sätt utom de vanliga. Med hjälp av diverse barnkammarattribut, såsom teddybjörn, kulram, byggklossar och större leksaksbil, gjordes före­ningen ARS NOVA bekant med det skapande som just nu sysselsätter de yttersta dagarnas musik­radikaler ute i den stora världen.

KOMPOSITÖRERNA (om de nu vill kallas så) tecknar sig visserligen med små bokstäver i pro­grammet men bör ändå inte betraktas som genomgående gemena. Inledningsnumret var mycket gripande - boguslaw schäffer hade med sin komposition ”variacje I ur muzyka fortepianowa” (1949-1960) förvisso inte slösat bort sina elva år på intigheter. En andlös tystnad lägrade sig Rid­darsalen. För att skildra fortsättningen kunde man önska sig en :lfr:d V:stl:nds penna, och man skulle ändå ha svårt att göra rättvisa åt hr Welins förehavande.

SÄRSKILD LYCKA gjordes med några ”compositions” (1960) av la monte young, ung korean av ”New-York-skolan”. Här borde emellertid de närvarande småttingarna ha fått ett dåligt föredöme genom att ta del av welins (nu måste de gemena användas) eskapader inne i flygeln, trots den charm han onekligen utvecklade i sitt gravallvar och det klangraffinemang som han tvivelsutan åstadkom.

ATT SEDAN två nummer av ”tekniska skäl” utgick, gjorde kanske inte så mycket, sedan flygeln använts som slaginstrument och efter stora föranstaltningar som barnsäng, där den snälle gossen karl-erik inrättade det skönt för sin nykammade teddybjörn, byggde upp ett babelstorn och slutligen fotograferade sitt verk, stående på pianopallen, hade klanglådan definitivt diskvalificerats, så att en utskjutning genom väggarna kunde anses obehövlig. En blick på den tjocka muren var tillräcklig för att projektet skulle anses olöslig.

(KvP 1962-03-12)

 

Kontraster

SVEN-ERIC JOHANSON, svensk avantgardist spelade och kåserade kring programmet vid gårda­gens ARS NOVA-konsert på musikkonservatoriet. Det är ett gott initiativ att låta en tonsättare pre­sentera sin musik, tidigare har som bekant sådana berömdheter som Stockhausen och Niels Viggo Bentzon gästat ARS NOVA.

EFTER presentationen av Hans Erich Apostels ”Kubiniana” op 13, en modernistisk motsvarighet till ”Tavlor på en utställning”, vari tonsättaren återgett sina intryck av tio teckningar av Kubin, och Anton Weberns enda verk för piano, Variationerna op 27, som gett Johanson tillfälle att demon­strera de speciella effekter dessa tonsättare åsyftat, kom turen till honom själv.

DEN FÖRSTA pianosonaten från 1949 tillkom i uppbrottsstämning, då tonsättaren med Hinde­miths hjälp gjorde rent hus med sina gamla föreställningar. Sedan fick man följa utvecklingen via den andra sonaten (1956), då serietekniken helt anammats fram till den tredje sonaten (1959), i vil­ken ”spel med flageoletter” och ”percussioner” är talande satsbeteckningar. Det kanske mest mar­kanta draget i Johansons spel är de våldsamma eruptionerna som tvärt avlöstes av delikata pianissi­moklanger.

PEDAGOGEN - tonsättaren visade sig till sist i tre små variationsverk, folkvisor som klätts i modern harmonisk dräkt i syfte att väcka intresse och förståelse för nutida musikskapande. På detta område har Sven-Eric Johanson gjort en betydande insats som körkomponist.

(KvP 1962-04-17)

 

ARS NOVA i Malmö

ARS NOVA, den nybildade föreningen för framförande av samtida musik, som av skilda anled­ningar knappast kan framföras av de vanliga konsertinstitutionerna, har kunnat notera en stor fram­gång med sitt första, just avslutade verksamhetsår. Redan från starten, då initiativtagarna Folke Abe­nius, Ulf Björlin, Sten Broman, Ingvar Wieslander och Hans Åstrand spelade ut ett så starkt kort som ett gästspel av Karlheinz Stockhausen, har medlemmarna fyllt musikkonservatoriets vackra och för ändamålet väl lämpade konsertsal, som ställts till föreningens disposition.

Inför varje konsert har Hans Åstrand, Kvällspostens musikanmälare, presenterat programmen i fyl­liga artiklar i sin tidning, och vid flesta konserterna har de spelade verken presenterats av interpre­terna. Som redan nämnts inleddes säsongen med att Stockhausen kommenterade egna verk, själv medverkade han såsom auktoritativ medspelare i Refrain für drei Spieler tillsammans med pianisten David Tudor och perkussionisten Christoph Caskel. Tudor spelade dessutom ett antal Klavier­stücke på ett glänsande sätt med den speciella ”slagteknik” som den här sortens musik kräver, och Caskel var fenomenal solist i det ekvilibristiska slagversnumret Zyklus.

Vid den andra konserten framförde köpenhamnssångerskan Jolanda Rodio tolv Webern-sånger, som gav en bra bild av tonsättarens utveckling. Först op. 3: nr 1, 3, 5 och op 4: nr 1, 4, 5 från 1907-09, avancerade i tonalitetshänseende för sin tid, därefter op. 12: nr 1, 3-4, dodekafonistiska, lyriskt sensibla miniatyrer och op. 25: nr 1, 3, i vilka det punktuella skrivsättet effektfullt utnyttjats. Särskilt de senare ställer stora krav på sångerska och pianist. Jolanda Rodios mezza voce och fina diktion förlänade en ganska säregen stämning åt det fina urvalet sånger, och hon hade i Ulf Björlin en lyhörd beledsagare. Den senares vid samma konsert uruppförda Dos retratos con sombras (dik­terna av Lorca) gav tillfällen åt sångerskan att excellera i mjuka melodislingor, delvis influerade av spansk folkmusik, med effektfull bakgrund av de två slagverksspelarnas intrikata rytmiska figurer. Inledningsvis redovisade Jolanda Rodio humörfriskt och osentimentalt en del av de problem, som en artist har att brottas med vid instuderingen av ett modernt verk. Hennes sätt att imitera Stephan Georges uppläsning eller rättare sagt talsång visade, hur nära Webern kommit i sin melodiösa utformning av ifrågavarande dikt. Sångerskan visade också hur tonspråket kan vantolkas genom en romantisk interpretation.

Vid en celloafton, anordnad i samarbete med konservatoriet, spelade Guido Vecchi och Hilja Saarne sonater av Hindemith, Barber och Sjostakovitj i ett idealist utförande. Utom programmet gladde den fine solisten publiken med de båda sista satserna ur Debussy-sonaten.

Niels Viggo Bentzon öste ur sitt ymnighetshorn vid en pianoafton, då han på ett trivsamt sätt kåse­rade om några av sina nyckelverk och gav en frodig tolkning av dessa. Han spelade Toccatan op. 11 (1941), Partitan op. 38 (1945), Træsnit op. 65 (1950) och Bartóks Suite für Klavier op 14 (1916) samt Schönbergs Drei Klavier- stücke op 11 (1908).

Kammarkören -53, som tidigare gjort uppmärksammade insatser i stadens musikliv och presenterat en krävande repertoar, framförde i n välkommen comeback Bartóks Vier ungarische Volkslieder (1930). Kammarkören, som leds av Hans Åstrand, är sammansatt av 3 sopraner, 3 altar, 2 tenorer och 2 basar och med beundransvärd precision, nyansering, intonation och klang återgavs dessa mycket intrikata körvisor, som delvis är åttastämmiga.

Vid den sista konserten för säsongen förde de ambitiösa kören tre körsatser av Carl- Olof Ander­berg till dopet. Det var Under vinterträdgårdens späda grönska (1960), skriven i en fri tolvtons­teknik. Texten är av Thorild Anderberg. De två andra, Snölegend (Aspenström) och En ros från Allmag (Ekelöf) är skrivna 1956 och 1955 och hållna i en modern tonal stil, men ändå proberstenar för sångarna. Särskilt den senast nämnda körvisan slog an. De kommer att sändas i radio den 26 maj, liksom konserten i sin helhet, som ägde rum i Sveriges Radios utmärkta nya lokaler. Till denna ”Nutida Musik” i Malmö hade medlemmarna i ARS NOVA inbjudits, och dessa fick på detta sätt en presentation av några väsentliga, och för resp. tonsättare typiska verk.

Edgard Varèse representerades med sin 1924 komponerade Octandre, Bruno Maderna med Musik i två dimensioner för flöjt och tonband (solist: Bertil Melander) och Luigi Nono med Darmstadt-genombrottet (1951) Polifonica-monodia-ritmica. Av speciellt intresse var uruppförandet av Sieg­fried Naumanns Ruoli (1959) för två klarinetter, basetthorn och basklarinett, studier, i vilka ”lyssnaren omges av klingande strukturer med samma klangfärg. De fem strukturerna bildar i sina sinsemellan starkt differentierade styrkegrader, artikulationer och memorerbara karaktärer (’roller’) en form av klangperiferiska cirklar. Genom spelarnas placering i olika väderstreck, rollernas kon­stanta styrkegrader samt den slumpmässiga spelmekanismen kommer rollerna att växelvis dominera rummet”, uppger tonsättaren i sin kommentar. Kompositionstekniken innebär ju ingen nyhet, men Naumann har ändå lyckats skapa något som talar till fantasin och därvid hade han god hjälp av de utmärkta blåsarna, placerade i var sitt hörn av studion.

Säsongen har alltså för ARS NOVAS del varit framgångsrik och man hoppas att framgången skall stimulera till nya intressanta och roliga initiativ.

Musikrevy 1961:44

 

Förklarad ”Aniara”-musik

MED EN NY ANNORLUNDA affisch reklamerade ARS NOVA sin säsongstart som ägde rum i går i malmökonservatoriets konsertsal. Vid tidigare tillfällen har medlemmarna fått stifta bekantskap med tonsättare såsom Karlheinz Stockhausen, NielsViggo Bentzon och Sven-Eric Johanson som gett autentiska synpunkter på sin skapandeverksamhet. Nu hade turen kommit till en helafton med Karl-Birger Blomdahl, som med cigarren i hand ledigt och spirituellt kåserade om sin ”krokiga” utveckling.

KNAPPAST NÅGON av våra tonsättare har som Blomdahl trätt inför offentligheten med ordet som medium, och som han själv påpekade har mycket av vad han sagt blivit uttryck för ett över­vunnet stadium. Den mogne konstnären av i dag uttrycker sig inte så kategoriskt som tidigare, nu presenteras gärna självironiskt enbrasklapp, man kan aldrig så noga veta vad man tycker i morgon … Men en sak förfäktar Blomdahl med samma iver som tidigare: varje kompositör måste få lov att experimentera, söka finna nya uttrycksmedel.

SOM KOMPOSITIONSLÄRARE kan Blomdahl ställas inför elevexperimentsom är helt oförenliga med hans egen uppfattning. På direkt fråga utvecklade han sin otvetydigt liberala inställning till ele­vens försök att finna något nytt, kanske rent av medhjälp av en annan lärare. Ett oeftergivligt krav var emellertid att kompositionseleven hade gått ”den långa vägen” och skaffa sig en ordentlig grund att stå på, innan experimenten började.

DE STYCKEN ur Blomdahls produktion som interfolierade kåseriet gav en god bild av tonsätta­rens utveckling från skådespelsmusiken till ”Vaknatten” och den Hindemith-påverkade violinkon­serten till det praktfulla avsnittet ur ”Anabase” och det elektrofoniska partiet ur ”Aniara”. I tonsät­tarens sällskap blev denna presentation ytterst stimulerande. En strålande upptakt till en säsong som lovar många intressanta upplevelser.

(KvP 1962-09-??)

 

Skånsk musik med sex

MALMÖ LOCKAR i säsongens elfte timma musikpubliken med ”festival”. Till skillnad från de flesta arrangörer av liknande evenemang bjuder Konserthusstiftelsen och ARS NOVA med en musikalisk konst, som sannerligen inte kan räknas till vardagsmaten. Vid gårdagens inledningskon­sert uruppfördes två sextetter av skåne-radikalerna Carl-Olof Anderberg och Sten Broman.

DEN FÖRRE påpekade vid presentationen av sin Hexafoni (”Ljud för sex stämmor”), hur han använt sig av moderna musikaliska fortskaffningsmedel och hur han experimenterat med olika ljud- och klangeffekter. Exekutörerna, d v s piano, klarinett, violin, kontrabas, trumpet (sordinerad mest) och basun, hade att i frihet under ansvar göra sina insatser i stämväven. Anderberg hade avvunnit sitt material en rad utmärkta effekter, möjligen skulle verket ha vunnit på en koncentration. Här fanns visserligen kontrasterande partier, men uttryckssättet hade åtminstone vid ett första åhörande alltför små variationer för att helt kunna hålla spänningen vid liv. Som ett experiment på väg mot en ny stil, ännu något opersonlig, innehöll kompositionen dock några avsnitt som väckte intresse. Här­till bidrog det mycket goda utförandet under tonsättarens ledning.

STEN BROMANS Sextett för stråkar, slagverk och piano spelade i koncentrerad form med utmärkta kontraster mellan de långsamma och hastiga satserna, och inom dessa med effektfulla urladdningar och kulminationer. Tonspråket är dodekafonistiskt, grundserien har även bearbetats i symfonisk form. Under arbetet med symfonin visade det sig att materialet var så rikt att det inte helt kunde utnyttjas i denna. Efter att ha lyssnat till sextetten, som gjorde ett mycket starkt intryck, har man de största förväntningar beträffande det större verket. Vid sidan av fint avstämda, meditativa partier fanns i detta nya Broman-verk avsnitt, som i sin sprudlande vitalitet var mycket stimule­rande. De medverkande musikerna hade i tonsättaren en inspirerande ledare, och det svåra verket fick ett utmärkt framförande.

(KvP 1963-05-05)

 

KÖRKONTRASTER

ARS NOVA-festivalen drabbade i går med sin tredje konsert Lund, där Eric Ericson och Kammar­kören mellanlandade på resan Stockholm – Köpenhamn. Konsthallens akustik är som bekant ganska äventyrlig, och det vittnar gott om dirigent och kör att de trots mindre lyckade förhållanden ändå beredde de många lyssnarna en sådan högtidsstund. Kammarkören är ett utmärkt instrument, väl format och klanghomogeniserat av denne ypperlige dirigent.

PROGRAMMET var synnerligen växlingsrikt med fina kontraster inom varje avdelning. De inle­dande tre elizabethanska madrigalerna visade genast körens elitklass beträffande intonation, rytmisk spänst och klangbalans mellan stämmorna i den polyfona stämväven. Presentationen av de fem sat­serna ur Ingvar Lidholms A cappella-bok var också helt förstklassig, varje sats gav olika aspekter på de enskilda grupperna inom kören, alla har absolut toppkvalitet.

DE FYRA Mozart-kanonsångerna gav prov på en genre, som alltför sällan odlas i körerna. Kam­markören gav här ett gott exempel på perfekt stämföring. Efter ett delikat återgivande av Milhauds ”Deux poèmes” följde en rad körvisor ur samlingen ”Carmina nova”, satser av Driessler, David, Orff, Pepping och Distler, typiska för sina upphovsmän, och fem franska folkvisor i sättning av Clemens Kremer.

Samtliga fick ett förebildligt utförande.

(KvP 1963-05-12)

 

Akustiska prismor

SOM ETT glaspärlespel, ett akustiskt prisma, har Ingvar Lidholm karakteriserat sitt verk ”Motus colores”, och nästan samma vändningar använde Siegfried Naumann om Weberns Sex stycken för orkester op 6 vid sin genomgång av detta portalverk i anslutning till gårdagens fjärde och sista kon­sert i ARS NOVA-festivalen i Malmö.

 I detta sällskap verkade Hans Eklunds uruppförda Variationer för orkester mycket konventionella, nästan som ett otidsenligt inlägg i debatten.

WEBERNS expressiva orkesterstycken, grupperade kring den kusligt effektfulla sorgmarschen, har tjänat som förebild och utgångspunkt för en rad tonsättares klangliga experiment. Ingvar Lidholms ”Rörelser, färger” är ett av de mest lyckade experimenten. Redan omgrupperingen av de olika instrumenten och den starka besättningen i slagverket ger möjlighet till helt andra klanger än den traditionella orkesteruppställningen. Verket är på sitt sätt konsertant, särskilt har en violin och en flöjt solistiska uppgifter, som också herrar Konvicka och Melander tillvaratog på ett tilltalande sätt.

DE FÖR DETTA tillfälle komponerade stråkorkestervariationerna av Hans Eklund företrädde, som redan antytts, en moderatare riktning bland samtida komponister. Introduktionens starka accenter och den för hela stycket utmärkande energiska rytmiken som kulminerade i femte variationen var särdeles stimulerande. En Gounod-stump utsattes för ett respektlöst bollande i en scherzo-variation, och sedan hade man inte så lätt att ta kompositören riktigt på allvar trots sångbarheten och den goda upplösningen.

DET ÄR ETT mycket fint, och av relativt stor publik uppskattat initiativ, som Konserthusstiftelsen tagit, och de båda orkesterkonserterna, kompletterad med en kammar- och en körkonsert har på ett mycket instruktivt sätt belyst olika riktningar i samtida musik. Denna orientering är oumbärlig, och man hoppas att den skall bli årligen återkommande. Musikerna är också värda all erkänsla för att de på ett så utmärkt sätt förmedlat bekantskapen med de olika verken, en frukt av Siegfried Naumanns noggranna instudering.

(KvP 1963-05-15)

 

Herrelös hammare

ARS NOVA, malmöföreningen för samtida musik, hade som öppningsprogram för säsongen valt ett framförande av Pierre Boulez’ ”Le marteau sans maître”. Man kunde alltså bjuda sina medlemmar skandinavisk urpremiär av ett verk, som Stravinskij utpekat som sitt speciella favoritstycke bland de senaste årens kompositioner. De goda lyssnarråd som Stravinskij ger den som vill försöka bena upp detta fruktansvärt komplicerade verk är också synnerligen välbetänkta.

FÖR URUPPFÖRANDET 1955 vid ISCM-festivalen i Baden-Baden tarvades 40 repetitioner, vil­ket säger allt om svårigheterna som hopats för de sex instrumentalisterna och vokalisten. den till­spetsade ordsymboliken i René Chars tre surrealistiska dikter som inspirerat och legat till grund för Boulez, har i musikalisk utformning ytterligare understrukits. Det var väl ungefär detta Jolanda Rodio ville ha sagt i sitt inledningsanförande, i vilket även framhölls svårigheterna att efter några få presentationer få ett intryck av verket.

NATURLIGTVIS har fr Rodio rätt, men det får väl ändå tillåtas den oinitierade att uttrycka sin beundran för det utomordentliga framförande, som den gästande danska ensemblen presterade. Dirigenten Tamás Vetö (känd från tidigare framträdande med Cantilena-kören) behärskade med önskvärd tydlighet partituret i detalj och hans instuderingsarbete med dessa skickliga musiker upp­visade ett strålande resultat. Jolanda Rodio visade än en gång att hon som interpret av modernistisk vokalkonst söker sin like i Norden.

(KvP 1963-10-01)

 

Musikalisk lekstuga – eller vad?

FYLKINGENS landsortsturné inleddes med ett gästspel i ARS NOVA, och det program som i går bjöds vid konserten i Malmö Musikkonservatorium bestod av idel uruppföranden. Sju svenska 60-talister i lika många verk gav den fulltaliga publiken en orientering om svenskt musikskapande just nu – för presentationen svarade en instrumentalgrupp av ganska unik sammansättning. Helene Leanderson och Leo Nilson trakterade flygel och hammondorgel, Kjell Norlén elektrisk gitarr, Ib Lanzky-Otto valthorn och Folke Rabe drag-och ventilbasun.

BENGT HAMBRÆUS, äldst och mest konventionell i sällskapet, avvinner horn och basun utmärkta klangeffekter, men hans Transit II blir ändå något utdraget, särskilt som de fortblåsande instrumentalisterna inte ges större möjligheter att variera. Lars-Gunnar Bodins Semikolon (Dag Knutson in memoriam) arbetade bl a med tonande hartsfiolseffekter, framkallade med hartsade bomullsband som gneds mot utvalda strängar i flygeln. En makaber och grotesk gravscen.

ARNE MELLNÄS’ Tombola ställde kvintettens improvisationsförmåga på prov när tärningen fällde avgörandet om spelets gång. Jan Barks musikaliska teater, Persefoni, gav ensemblen tillfällen till oväntade entréer, och en irrande sökare med en finurligt dold bandspelare åstadkom roliga ekoef­fekter av de urstyvt blåsta horn- och basuntruddelutterna. Man kunde bl a notera at dragbasunens samtliga delar kom till användning vid ljudframställningen.

KARL-ERIK WELIN visade i sin Esser vecchia påtagliga Webern- och Stockhausen-reminiscenser, hans flitiga användning av tonklungskomplex i lägsta flygelbasen påminner något om hans orgel­verk. Ytterligare ett Semikolon, Bengt-Emil Johnsons, gav intryck av något avsiktligt ofullbordat, musikerna avvek efterhand utan att ha sagt sista ordet. Detta fick i stället Folke Rabe, som med sina Souvenirs gav en elegant och lättsam avslutning på en intressant och diskussionsväckande ARS NOVA-afton.

Kvällens replik kom från en liten tösabit som förvånat åsåg det hela, då hon frågade den konsterne­rade publiken: ”Vad gör dom?” Så kan man fråga i dag. Men om 20 år?

(KvP 1963-12-01)

 

TRIVSAMT JUBILEUM

ARS NOVA upplevde alltså sin femårsdag och skall man tro den välskrivna och vackra jubileums­publikationen – och varför skall man inte det? – siktar man redan in sig på halvsekeldagen. I ett välturnerat inledningsprat skymtade man visserligen Hans Åstrands (och styrelsens ) besvärligheter inte minst på själva bemärkelsedagen, då Karl-Erik Welin i sista stund fått göra inhopp för insjuk­nade Carl-Olof Anderberg. I jubileumsprogrammet medverkade Kammarmusikföreningen -61 vid uruppförandet av två beställningsverk av skåningarna Börtz och Welin som inramade Carl-Olof Anderbergs Lyriska sekvenser för soloviolin op. 52.

INGA-LILL SANNFRID sjöng det svåra solopartiet i Daniel Börtz’ Il Canto di Salomone säkert och klangfagert till en ensemble, sammansatt av flöjt, klarinett-basklarinett, trumpet, basun, violin, cello och slagverk, med vilken den unge tonsättaren utvunnit expressiva klanger utan att visa egent­lig originalitet. Att han redan är på god väg att behärska uttrycksmedlen gav han dock goda belägg för.

SOBERT OCH välbalanserat spel presterade Einar Sveinbjörnsson i de anderbergska sekvenserna, som man hade i gott minne från uruppförandet för några år sedan. Så kan man också inspireras av folkmusik. En helt annan inspirationskälla för att inte tala om källor hade Karl-Erik Welin i sin ”Visoka 12” för två flöjter, två violiner och två celli. Det uppdrogs åt lyssnarna att försöka utgrunda vad som egentligen låg bakom detta klangsensibla men tämligen stillastående stycke. För­bryllande citat ledde tankarna i diverse riktningar – slutackordet förbinder man kanske med ”Romeo och Julia (Tjajkovskij) – tills Hans Åstrands bandspelare avslöjar sambandet Welin-Wagner (Elisabets hälsningssång ur ”Tannhäuser”). Practical joke med raffinemang.

(KvP 1966-02-03)

 

Ars Nova-konserten

ETT PROGRAM med exklusiv nutida tonkonst bjöds i går i Lunds konsthall. Det var tre välkända Malmömusiker, tonsättaren Carl-Olof Anderberg, piano, Sven Carlsson, slagverk, och Bertil Norén, klarinett, som bildade den till sin sammansättning något ovanliga trion. För svenskt vid­kommande var Klaus Hashagens Meditation för slagverk ett ffg-verk och Carl-Olof Anderbergs Exekution I har tidigare endast framförts i radio.

BERTIL NORÉN inledde med Hilding Rosenbergs Sonat för soloklarinett, komponerad 1960 och uruppförd vid en Fylkingen-konsert 1961. Det relativt korta verket är uppbyggt av en rad högst karaktärsskilda satser eller snarare ”tempoavdelningar” som ställer rent instrumentalt sett stora krav på exekutören. Liksom vid tidigare tillfällen visade Bertil Norén prov på största insikt i nutida musik för sitt instrument och hans framförande av sonaten i går var såväl tekniskt som musikaliskt helt idealiskt.

MAN FICK härefter en på sätt och vis dubbel presentation av vår tids slagverksresurser, först genom en initierad förevisning av den stora arsenal av olika slaginstrument som Sven Carlsson skulle använda vid sitt utförande av Klaus Hashagens Meditation för slagverk och sedan genom denna komposition, som i sig själv är ett ”demonstrationsverk”. Klaus Hashagen är ett för oss ganska okänt namn och förutom att vara radikal tonsättare kan han bl a presenteras som musikchef vid Bayerska radions Nürnbergavdelning. Hans Meditation för slagverk är helt aleatorisk och det är alltså den spelandes fantasi som vid utförandet kommer till tals, dock på basis av tonsättarens gra­fiska notbild. Det som gör att denna komposition verkar ”demonstrationsaktig” är, att de olika grupperna i slag verket utnyttjas i små mer eller mindre slutna delar, där varje klanggrupp har sitt avsnitt. Sven Carlsson utnyttjade resurserna med stor intensitet, fantasi och virtuositet.

CARL-OLOF ANDERBERGS Exekution I för klarinett i B, slagverk och piano op. 54 från 1963 fick alltså sitt första framförande på konsertpodiet i går. Tonsättaren nämnde inledningsvis olika tillfälligheter, en dröm, vissa påbörjade kompositionsavsnitt osv som givit upphov till ”det kling­ande händelseförloppet i detta opus som utvecklats psykologiskt längs en utvecklingskedja, som är tänkt att återge det tillstånd en delinkvent genomlider före avrättningen: yttersta misströstan, oro och fruktan blandad med fåfängliga, blixtsnabba moment av hopp och förtröstan, fram till det ound­vikliga klimaxmomentet då livsnerven avklipps” (ur ett brev av tonsättaren). Kompositionen bygger musikaliskt sett på korta melodiska och rytmiska motiv och clusterbildningar, och Anderberg utnyttjar trions instrumentala möjligheter med dramatisk effekt som ger verket en ytterst nervös, orolig och spänningsladdad stämning.

JANÅKE LARSON (SDS 1968-04-18)

 

Musik i Malmö

/.../ Konserthusstiftelsens abonnemang kommer i år att utan extrakostnader för abonnenterna gälla även till de 6 konserter som arrangeras av ARS NOVA, föreningen för nutida musik i Malmö. Samarbetet mellan de båda konsertinstitutionerna har alltså kunnat utbyggas och fördjupas på, som man hoppas, ett lyckligt sätt.

(Musikrevy 1968:5)