Så började det …

Under 1800-talet var musicerandet i hemmen betydligt mera utbrett än i våra dagar. I avsaknad av senare tids uppfinningar av grammofon och radio var musiklivet hänvisat till den egna bekantskapskretsen, ofta fick det fyr- och t o m sexhändiga pianospelet sprida kännedom om wienerklassicistiskt symfoniskapande. En kvarleva av detta kunde man ibland finna i programmen vid pianoskolornas uppvisningar ända in på mitten av det förra seklet.

De många viktiga utgåvorna av kammarmusik förmedlade emellertid bekantskapen med det kontinentala musiklivet och blev en inspiration för tidigt svenskt intimt musi­cerande och skapande. Man kan t ex peka på vilken betydelse det hade på sådana svenska föregångare som Eric Gustaf Geijer och hans vänner. Det Mazerska kvartett­sällskapet i Stockholm, grundat 1849, och Eugène Sundbergs kvartettsällskap i Göte­borg, bildat 1884, förenade kammarmusikentusiaster för privata sammankomster, som fortfarande är livaktiga oaser för det intima spelets vänner.

Man kan knappast påstå, att malmöborna var svältfödda på kammarmusik. Här hade ganska ofta getts tillfällen att lyssna till ensembler och artister, som under sina turnéer förenat köpenhamnsbesök med en tur över Sundet. Dokumentationen har emellertid varit svår, vilket författaren, musikdir. Nils Georg Strömberg betygar i inledningen till sina Anteckningar över Musiklivet i Malmö 1820-1928.

Samlaren och upptecknaren av dessa minnen, vilken under ett halvt sekel varit och är anställd i Fru Musikas tjänst inom rikets tredje stad, erkänner villigt att detta rikhaltiga och vittomfattande ämne icke här fått en sitt eget värde motsvarande framställning. Orsakerna härtill ligga /.../ i bristande tillgång till material.

 

Underlaget för hans undersökning har utgjorts av annonser i Malmö Tidning och Malmö Nya Allehanda till 1848 och därefter i Snällposten. Ur Strömbergs annonsskörd, som omfattar alla musikaliska föranstaltningar såsom körsång, teaterföreställningar, sångframträdanden och instrumentalkonserter, vilka annonserats i lokalpressen, ges det i Utdrag ur N Georg Strömbergs ”Anteckningar …” en sammanställning av vad malmöborna kunde glädja sig åt i kammarmusik­avseende. Några notiser, som anknyter till musiklivet i övrigt, har också citerats. De många korrekturfelen har inte rättats i avskriften, då de ofta ger en viss atmosfär. Kon­sertlokaler har inte saknats. Det förefaller som om de verkliga evenemangen förekom­mit i Rådhusets magnifika Knutssal (i någon annons nämnd som ”S:t Knutssalen”) eller den intimare Landstingssalen, som senare blev kammarmusikföreningens konsertsal under många år. Teatern, Hippodromen och festlokaler i olika hotell nämns ofta, delvis beroende på att restauranger ofta höll sig med olika underhållningsensembler, ur vilka enskilda musiker gav konserter. När violinisten/kapellmästaren Carl Maull på Hotel Horn i Malmö i förra seklets början spelade ett solostycke, upphörde serveringen. Tankarna går till Birger Sjöbergs utvärdshus, där en musikälskare som bekant störs under avlyssnandet av favoritstycket Schumanns Träumerei.

Begreppet Soirée har ofta använts av både vokalister och instrumentalister. Det kan inte uteslutas att annat än kammarmusik kan ha förekommit, men kanske vågar man förut­sätta att de uppträdande artisterna funnit Soirée mera publikdragande vid annonse­ringen.

De ofta kolliderande framträdandena tyder på att arrangörerna inte haft kontakt med varandra för att kunna placera sina uppdragsgivare med lämpligt tidsintervall. Påtagligt är också att tyska artister är i majoritet bland de främmande gästerna.

Bland gästlistans svenska instrumentalister finner man vid sidan av dem, vilkas namn fortfarande är aktuella, några som trots goda insatser blivit bortglömda. Här kan t ex nämnas violoncellvirtuosen Andreas Gehrman (1806-1876) som gästade Malmö 1841 och 1842. I Sohlmans etta uppges han som debutant i Stockholm 1826 och som medlem i Kungl. hovkapellet 1827-1838. 1847 startade han i Kristiania ett filharmoniskt säll­skap, vars dirigent han var 1847-1849. Han ansågs som landets främste cellist och kammarmusikspelare och konserterade bl a i Finland och Ryssland. Sonsonen Carl grundade 1893 Gehrmans Musikförlag.

Violinisten Amanda Maier (1853-1894) – gift med den holländske pianisten/tonsättaren Julius Röntgen (1855-1932) – framträdde i Malmö tre gånger under 1870-talet tillsam­mans med operasångerskan Louise Pyk (1849-1929). Amanda Maier gjorde sig även känd som komponist, bl a av en violinsonat som utgavs 1877. I födelsestaden Lands­krona och i Malmö uppmärksammade därvarande kammarmusikföreningar 1994 100-årsdagen av hennes bortgång med framförandet av några satser ur en ofullbordad stråk­kvartett vid konserter av Brno-kvartetten.

Bland de utländska gästerna finner man några av de stora mästarna, men också somliga som i dag är helt bortglömda. Musikerfamiljen Neruda, som spelat stor roll i både danskt och svenskt musikliv, nämns första gången 1862. Neruda-kvartetten, som länge var Danmarks förnämsta kammarmusikensemble, framträdde här flera gånger under slutet av 1800-talet, och publiksiffrorna visar populariteten. Den framstående cellis­ten/tonsättaren/dirigenten Franz Neruda (1843-1915), som var en kär gäst i Malmö (och Ystad), fanns också med vid stiftandet av Malmö Kammarmusikförening 1910. Vid hans bortgång gav denna en minneskonsert i december 1915.

Norrmannen Edmund Neupert (1842-1888) var en av sin tids främsta pianister med glänsande teknik och säker stilkänsla. Hans namn är särskilt förknippat med Griegs pianokonsert, som är tillägnad honom.

1800-talets violinmästare företräddes av Ole Bull (1810-1880), Joseph Joachim (1831-1907) och Henryk Wieniawski (1835-1880).

Förspelet

Det är först i början av förra seklet som man bildade kammarmusikföreningar för att – som det heter i Malmö Kammarmusikförenings stadgar – genom offentligt anordnande av kammarmusik väcka och underhålla intresset för denna konstart. I Skåne var apote­karen Salomon Smith och musikdirektören August Körling i Ystad föregångsmän, när kretsen kring dem så småningom utvidgades till en kammarmusikförening, som gav offentliga konserter i början av 1900-talet. I Ystad gavs också den första kammarmusik­festivalen i juni 1910. I tredagarsfesten medverkade bl a Tor Aulin, Wilhelm Stenhammar och Franz Neruda, och publiken kom inte bara från Skåne för att lyssna till de gedigna programmen, som varvade wienerklassicisterna med svenskarna Berwald, Norman, Sjögren, Söderman och Stenhammar.

 

I Malmö spelade det 1907 grundade musikkonservatoriet en viktig roll med sina sju årliga offentliga ”lärarekonserter” och tillsamman med Salomon Smith togs initiativ till grundandet av en kammarmusikförening i staden. Dessa konserter har redovisats i kapitlet Malmö Musikkonservatorium.

 

Svår dokumentation

Nils Georg Strömberg reserverade sig för luckor i sin undersökning. Liknande svårig­heter har jag haft vid försöken att redovisa konserterna under tiden fram till 1928. Där­efter finns i kammarmusikföreningens arkiv samtliga program bevarade – från 1975 dessutom med tidningsnotiser och recensioner. Från tiden 1907-1928 har konsertdata och program i viss utsträckning kunnat fastställas. Kammarmusikföreningens protokoll har under några perioder dessvärre endast innehållit summariska årsredovisningar med uppgifter om artister men utan data och program. Förhoppningsvis skall eventuell framtida forskning ge bättre besked än vad som hittills kunnat framläggas. Annonser och recen­sioner i lokalpressen bör bli en god källa, sedan dessvärre Sektionen för okatalogiserat tryck vid Lunds UB med vänligt bistånd av dess chef, bibliotekarie Hans Andersson, utan resultat genomsökts i jakt på konsertprogram.

Under mitt arbete har jag försökt kontakta personer som ”var med då det hände”. Några luckor har därigenom kunnat fyllas. Under festdagarna för Sten Broman våren 2002 i Lunds stadshall medverkade en ung kvinnlig Broman-släkting, violinisten Malin Broman. Hon överlämnade då ur släktarkivet till Elisabeth Maull-Fernström sju programblad från konserter i Salomon Smiths Kammarmusikförening från 1915-1918, där violinisten Carl Maull och pianisten/professorskan Dagmar Broman medverkade i duo-, trio-, kvartett- och kvintettspel med bl a Salomon Smith.

En lucka från 1948 kunde fyllas genom att jag för (vilken gång i ordningen?) bläddrade genom min egen programsamling från hösten 1948. Det saknade programmet hittades i ett tidigare förbisett programhäfte från en konsert i Malmö Kammarorkesterförening, som vid tillfället ifråga gjordes tillsammans med kammarmusikföreningen. I program­sammanställningen kunde den lite försmädliga parentesen: (saknas i arkivet) vid M 117 sålunda raderas. Ytterligare ett program har jag hittat i ett program från Konserthusstiftelsen från en improviserad sommarkonsert 1964-06-10, som anges ha skett i samarbete med Salomon Smiths Kammarmusikförening. Janacek-kvartetten framförde då stråk­kvartetter av Haydn, Janacek och Dvorak. Samtliga program torde nu finnas redovi­sade för verksamhetsåren 1928-2004.

Utklingande 1800-tal

Listan över berömdheter som kring sekelskiftet 1900 gjorde avstickare till Malmö och lät höra sig i Knutssalen kan ökas med violinisterna Franz von Vecsey (1893-1935), Henri Marteau (1874-1934) och Bronislaw Huberman (1882-1947). Omständigheterna förde dem ibland hit, där Sten Broman i sin tidiga ungdom hörde dem spela. I sina Upplevelser från 1900-talet: Första kvartseklet berättar han (s. 174):

Musiklivet började rent av få internationell karaktär. Många lysande virtuoser från centralmakterna men också stora stjärnor som flydde från revolutionen i Ryssland framträdde i Knutssalen i Malmö och som impressario i stor stil framträdde nu chefen för Lundholms pianomagasin dr August Nils­son som var fil. lic. i romanska språk och en konsertarrangör i nästan amerikansk stil. Snart blev hans en-och-en-halv-centimeter tjocka svarta ramar kring konsertannonserna ett starkt blickfång och hans insatser medförde stora evenemang.

Först fick man höra den ryktbare violinpedagogen Leopold von Auer som hade varit alla Jaschors, Mischors och Toschors berömde lärare i Ryssland. Han var nu vid 72 års ålder på väg till Amerika. Vid sin konsert i Knutssalen satt han och spelade sonater och han var ju gammal vilket förklarade det svaga intryck han gjorde på mig …

Några konserter intresserade mig delvis. Carl Flesch och Arthur Schnabel framförde Beethovens samtliga violinsonater under en remarkabel konsertserie i Knutssalen i Malmö rådhus och i samma akustiskt mönstergilla sal … framträdde ytterligare ett violinistfenomen. Han hette Ferenc von Vecsey och hade en överlägset virtuos teknik. Men jag tyckte inte om hans spelstil. Dels hade han nästan samma ”foxterriervibrato” som Flesch och dels saknade han konstnärligt djup och briljerade helst i virtuosa banaliteter som gjorde att den stora publiken beundrade honom omåttligt.

… Marteau var den stilistiskt förnämste violinisten … Henri Marteaus och Wilhelm Stenhammars sonatafton i Knutssalen i Malmö och Grands stora sal i Lund var musikaliska högtidsstunder på högsta nivå. Till evenemangen räknade jag också Hubermans tekniskt fenomenala konserter, hans virtuositet medförde sällan nån teknisk briljansbanalitet på programmet.

Samarbetet Henri Marteau/Wilhelm Stenhammar omnämns med beundran av Marteaus hustru Blanche i den vidlyftiga monografin Henri Marteau - Siegeszug einer Geige. I syfte att bereda publiken möjlighet att lära känna god kammarmusik undvek Marteau att fara landet runt med ett virtuosprogram. Gemensamt med den gode vännen Sten­hammar gavs ett hundratal sonataftnar.

En något annorlunda upplevelse torde malmöpubliken ha haft enligt den notis från 1862, vilken omtalar

                                       … att Bröderna Buschmann från Hamburg gav konsert på piano och terpodion. Det sistnämnda instrumentet tillhör strykidiofonerna och består enl. Åke Lellkys notis i Sohlmans etta ”av avstämda trästavar, som, reglerade av en klaviatur, tryckas mot en roterande, hartsbestruken träcylinder. Konstruktionen uppfanns omkr. 1816 av J. D. Buschmann.

Demonstrationen av detta primitiva instrument torde tyda mer på affärsreklam än kon­sert.

Gästande stråkkvartetter m fl

Den danska Neruda-kvartetten har tidigare nämnts genom sin namngivande, namn­kunnige cellist, som hade ett utmärkt kontaktnät särskilt i skånska musikerkretsar och ett stort inflytande i skånskt musikliv omkring sekelskiftet 1900. Det behöver bara nämnas att han och Salomon Smith var nära vänner och att de båda tillsammans med Tronchi, direktören och skaparen av Malmö Musikkonservatorium, tog initiativ till grundandet av Malmö Kammarmusikförening 1910.

Bland gästande kontinentala ensembler bör nämnas den ofta återkommande österrikiska Buxbaum-kvartetten, också den namngiven efter sin cellist. Meredyll-kvartetten, en pianokvartett från London, hörde också till stamgästerna, medan exempelvis Bryssel-kvartetten och Böhmerkvartetten lät höra sig vid några få besök.

Bland de svenska utombysensemblerna dominerar Kjellströmskvartetten och Julius Ruthström-trion. Violinisten Sven Kjellström framträdde dels som solist med olika pia­nister, dels som primarie i den av honom 1911 bildade stråkkvartetten. Denna skiftade i utseende genom åren till 1929 då den ”sprängdes”, dess medlemmar violinisten Ernst Törnqvist och cellisten Carl Christiansen bildade 1928 Stockholmskvartetten.

Violinisten Julius Ruthström, en av sin generations ledande i Sverige, och pianisten Anita von Hillern-Dunbar framträdde i ett otal sonataftnar och tillsammans med cellis­ten Jakob Sakom i landsomfattande turnéer. De var ofta hörda gäster i Malmö under 1920-1930-talen.

Men det står klart att de lokala artisterna stod för huvudparten av det intima utbudet. Det var musikkonservatoriets lärare som de första decennierna, med vad jag kallat de båda ”stamkvartetterna”, bildade ryggraden i musiklivet i Malmö. Med primarierna Giovanni Turicchia och, efter dennes flyttning till konsertmästarbefattningen i Kungl. Hovkapellet, Ernesto Ballarini genomfördes årliga kammarmusikserier med ett rikt repertoarutbud. Pianotrion John Heintze, Ernesto Ballarini och Gottardo Vecchi var också ofta engagerade, och man rörde sig hemtamt i den samtida kammarmusikreper­toaren, där även pianotrion Dagmar Broman med violinisten Carl Maull och cellisten Nils Brodén gjorde värdefulla insatser. Programtablåerna visar också det nära samarbetet med violasten/sångaren Salomon Smith och hans Ystad-kolleger, och det ledde till slut till att de båda städernas kammarmusikföreningar 1920 tillsam­mans bildade Sydsvenska Kammarmusikföreningen med huvudsäte i Malmö – med uppgift att enligt Salomon Smiths storvulna planer förse södra Sverige med kammar­musikkonserter. Denna tidiga plan gick emellertid om intet, det skulle dröja mer än ett halvt sekel, innan Rikskonsertorganisationen skulle omsätta idén i verklighet. Mer om detta i kapitlet Malmö Kammarmusikförening.

Vid kammarmusikföreningens 90-årsjubileum skrev jag som dess dåvarande mångårige ”verkställande ledamot” en artikel i Riksförbundet Sveriges Kammarmusikarrangörers tidskrift Kammarmusiknytt 2000:4. Samma artikel publicerades i Malmö Kulturhisto­riska förenings årsskrift 2002 och låg också till grund för en intervju i RSK:s Kammar­musiknytt 2001:3.